gratulera sin nederscnet, och nederscheten, som fått nys derom, har redan besvarat denna tillämnade artighet på förhand, medelst att inbjuda hela sin skånska officerskår till en stor middag, hvilken — så är redan beslutadt, så är det Fredrik VII:s kongelige Villie -— skall blifva värdig både anledningen, värden och gästerna. Guds Död .og Pinels Före sin afresa från Glicksborg. gjorde H, M:t också en fest; en afskedsfest. Ett tal, som dervid hölls af H. M:ts slesvigske minister, och ett svar, som gafs af H. M:t, hafva begge blifvit föremål för mycken uppmärksamhet efteråt, och ni torde hafva bemärkt, att hufvudstadspressen har ansett sig uppmanad till att göra dem till ämne för ledande artiklar. Saken är nemligen först och främst den ovanliga, att båda dessa tal genast blefvo meddelade in extenso af Berlingske,, medan detta slags expektorationer vid den kongl. taffeln eljest, oeh väl med rätta, pläga förblifva mellan gästerna och på sin höjd ryktesvis komma vidare ut i verlden. Det tyckes alltså som det denna gång varit någons bestämda föresats, att dessa tal skulle, såsom större märkvärdigheter än vanliga tal för skålens, förblifva bevarade af historien och erhålla karakteren af aktstycken. Det är också klart att de alltså icke varit helt och hållet tillfälliga improvisationer, utan väl snarare genomgått ett visst redaktionsarbete och äfven kännt hvarandra inbördes litet förr än vid desserten. Sedan. de nu en gång framträdt i det officiella bladets spalter, bafva de icke kunnat af någon ignoreras, detta är det första, men Dagbladet har. genom att upptaga konungens tal i sin franska spalt (sin Revue de la semaine för utlandet) gifvit detta särskildt, såvidt det ankommer på sistnämnde blad, en europeisk publicitet, hvilken dessutom erhåller en ännu större betydelse, änavnars skulle vara händelsen, genom den omständigheten att utrikesärendenas byrå härstädes har speoielt tagit sig af Dagbladets nämnde franska veckoartikel och under sina höga auspicier låter den gå till utländska kabinetter o. s. v. Man har sålunda, när det ena lägges tillsammans med det andra, gjort allt sitt möjliga för att få dessa ifrågavarande tal vid champagnen gjorda till ett politiskt faktum. Och nu, hvad innehålla de och hvarpå gå de ut? Hr Wolfbagens, ministerns, — uppenbart på ingenting! Några tyska ordspråk, några skäligen sökta roligheter, några affekterade känsloutgjutelser, en viss toujourshet, som kommit litet på tvären, en qvickhet, som icke skulle varit fullt på sin plats äfven om den varit lyckad! Men H. M:t konungens svar härpå? Man måste medge, att det åtminstone ser ut att vara något helt annat. Utan att kunna anses hafva i hr Wolfhagens ord egt någon bestämd anledning till att uttala sig så som han gjort, har H. M:t täckts framkomma med något, som verkligen liknar intet mindre än ett manifest, en proklamation, ett framtidsprogram. Man skulle efter dessa ord nästan vara färdig tro att Christian VIII åter stått upp ur sin graf, för att med ett enda slag göra till intet allt hvad här sedan 1848 blifvit gjordt för att ställa Slesvig i sin rätta ställning; man skulle nästan föreställa sig, att Fredrik VII blifvit i en handvändning den förste schleswig-holsteinaren! Han vill tillvägabringa enheten (hör!) af alla monarkiens delaro, han vill hafva alltsammans ordnadt under hans scepter till ett sammanhängande helt (KEelstaten!!) och han betraktar Slesvig, hans älskade Slesvig, som den mellanlänk (hör!), genom hvilken konungariket skall förbindas med den tyska förbundsprovisen Holstein, (läs: genom hvilken Holstein skall binda det danska konungariket evig tosammen med det stora tyska fäderneslandet!) För den, som läser H. M:s korta, men fyndiga tal (man skulle nästan tro, att det var amtman Pinneberg, som hade -bållit det!) utan att närmare känna H. M. sjelf, och som dervid gör den ytterligare, af sig sjelf lätt gifna reflexionen, att H. M:s nuvarande regering, i det den till sådant tiger, äfven i sådant samtycker, måste allt detta förefalla i yttersta grad öfverraskande, och det är troligt nog, att vissa utländska hof äfven med någon bestörtning skola taga eller redan tagit notis härom. Medan man nyss hört talas från hundra håll om hur den danska regeringen i sjelfva verket arbetade på att finna ett arrangement, hvarigenom man kunde komma ifrån den längesedan utdömda helstaten, om hur Holsteins xutsöndring, på sätt och vis redan vore en i tanken afgjord sak, om hur på denna basis ett nordiskt förbund måhända vore förestående, om hur ett förslag till allians i och för Holsteins afskiljande från den öfriga monarkien, som mål, redan länge legat i hr konseljpresidentens ficka och äfven vid något tillfälle varit uppbemtadt derur, om hur H. M. sjelf bland annat till en hög och betydande vän låtit i samma riktning falla icke få, klara ord, o. 8. v. o. s. v., kommer på en gång detta aktstycke (gjordt till akttycke, man skulle — som nyss) sagdt — ycka, med full beräkning!), som stryker tilsyneladende, ett bredt streck öfver alla atsöndringsplaner och till och med mera bestämdt än på länge åter accentuerar helstatspolitiken. Hvad är då allt detta? I sjelfva verket är det, på min ära, icke så ätt att svara derpå. Tvenne förtolkningar erbjuda sig eller kunde åtminstone vågas. Såframt man med säkerhet visste, att detta konungens tal vore helt och hållet hans eget, kunde man, med närmare kännedom om H, M:s raljanta lynne och ofta ganska ungdomiga infall, tänka sig, att han härmed egentligen endast velat sätta sin slesvigske minister i en liten förlägenhet och på fint vis låta honom förstå, alt ban, högstdensamme, funne, Att det hade varit af bättre ton, om hr ministern vid detta tillfälle verkligen uppträdt som minister, uttalande någon allvarsam politisk tanke, än som en gycklare, endast debiterande tyska witzer. Hela talet innebure då intet annat än ungefär detta: Jag skall ge dig för att stå inför din konung och prata DAP MH NR AA py tt oprs a 8 ro rs vr DD ER Fre pv OD