Anconas kapitulation och Lamoricieres tillfängatagande torde i sjelfva verket innebära att det redan faktiskt är slut på påfvens verldsliga makt. Det existerar icke mera någon påflig armå, och med undantag af det lilla områlet kring Rom och Civitavecchia, som hålles besatt af franska trupper och der påfven sålunda i sjelfva verket icke heller är herre, är hela byrkostaten nu lösgjord från det påfliga väldet. Det återstår att se, hvad påfven nu ärnar företaga; i Rom lärer han näppeligen längre känna grunden trygg under sina fötter, och planen att taga sin tillflykt till det starkt befästade Ancona måste nu uppgifvas. Det skulle icke vara alldeles omöjligt att han bogåfve sig till Gaöta och uppgjorde resesällskap till Spanien med exkonungen af Neapel. Något; som väcker stora bekymmer hos den italienska frihetens vänner öfver hela Europa, är den misshällighet, som utbrutit mellan Garibaldi och Cavour och hvilken, oafsedt diktatorns-oviljasmot den man; som till Frankrike afträdt bang födelzeort Nizza, väsentligen beror derpå, att Garibaldi vill genomföra Italiens frihet och enhet med ett slag, Cavour deremot anser några diplomatiska mellanstationer vara nödvändiga. . Den engelska -pressen sysselsätter 8ig med denna sak, och vi göra här en kort sammanfattning af en artikel i ämnet uti. Times : Dei italienska revolutionen är icke något verk af: blottroch bart entusiasmen. Flerfaldiga inflytanden ha samverkat för att skaka den mosaik af: furstendömen och konubgariken, som för 20 månader sedan syntes vara så fast sammanfogade, Genom illuminationer och. lefverop förenar sig icke fragmenter af befolkningar till nationer, och förvandlas icket. slafvar tilt fria män. Statsmannalist och poli tik ha gjort sitt till, likaså väl som mod och tapperhet..Och med undransvärd enighet ha de mest olikartade elementer förenat sig för ett: gemensamt mål. Tyvärr är denna endrägt uten. Garibaldi; påyrkar. Cavours endtledi: de; Garibaldi anser svärdet vara det inda vaper hvarmed en tapper man -kan hoppas befria sitt fädernesland. Uppfattningen är heroisk och tilldragande; den förvärfvar ära och anhängare; den håller entusiasmen via lif och bär vittnesbörd om redlighet — men i denna snöda verld förer den icke alltid till målet; -Huru stora Garibaldis framgångar och med vapen vunna segrar än må vara, tillhöra : de dock den lättaste delen af hans program, och denna slingrande politik, som han nu söker att. stöta ifrån sig, hade banat: honom väg. Säkert skulle ingen mera beredvilligt än Garibaldi -tillstå, att det icke var han, som fördrefösterrikarne från Lombardiet. Nu, då Cialdini förskingrat påfvens ömkliga legoknektar, återstår ingenting: mer att göra, än-att tagas Rom och: eröfra Venetien; d. vs 8.. numera står ingenting annat i vägen för Ttaliens fullständiga enhet än nödvändigheten att först utföra ett segerrikt krig mot Frankrike och att-gifva Österrike dråpslaget. Är deta på fullt allvar Garibaldis mening? Är det af-denna anledning Garibaldi skiljer sig från Cavour? Det är knappast troligt, att en så stor och utmärkt man, som Garibaldi visat sig vara, kan vid vändpunkten af sin lycka omfatta en. så dåraktig plan. Alla bref från : Italien tillskrifva honom en sådan afsigt. Det är med säkerhet kändt att sardinske kungens sändebud fullkomligt misslyckats i sin särd-1 ning, hvad föremålet för densamma ni än mål. ha varit, och icke är i stånd att afpressa denne förhärdade Achilles något medgifvande. Yr-1 kandet att Cavour och Farini skola endtledi-1 gas, öfverensstämmer tyvärr med hans förklaI ring, att Neapels införlifvande skall förkunnas från Qvirinalen. Det är möjligt, att alla dessa rykten göra Garibaldi orätt, och att hans program icke har den karakter man tillskrifver detsamma. -Men hvarföre då detta energiska yrkande på Cavours afskedande? Garibaldi -har hittills icke visat sig vara en man, som låtit bestämma sig af rent personliga inflytanden. Att han icke kan fördraga grefve Cavours är väl bekant. Att han icke kan fördraga honom för hans diplomati och för Nizzas afträdande och möjligtvis äfven för den ovärdiga behandling, han stundom af honom fått erfara, behöfver man icke ens säga oss. Att ban icke vill öfverlemna Sicilien och Neapel åt Cavour och fransmännens kejsare att derom schackra efter godtfinnande, är ganska naturligt. Måhända blir det oss derföre möjligt, att antaga det obestridliga faktum. att Garibaldi framställt dessa fordringar, utan att sätta obetingad tro till den utläggning man gör deraf i Turin. I hvad fall som helst qvarstår det dock såsom en ganska olycksdiger omständighet. Huru stor Garibaldi än må vara, så är han likväl, för framgången af den revolution, som nu sträfvar mot sin fullbordan, ioeke mera nödvändig än Cavour. Det återstår ännu månget tvetydigt värf att utföra, som Garibaldi ej kan utföra. Alla gamla tecken till skadeersättningsoch annexionsplaner visa sig åter vid horisonten. De franska tidningarne förneka ifrigt alla afsigter på vissa öar, alldeles liks ifrigt som de förut förnekat hvarje afsigt på Nizza, och Frankrike protesterar samtidigt mot Neapels annexation, likasom förut motToscanas. Detta är saker, som behöfva behandlas varligt och skickligt, och Cavour ensam har talent att genomföra dylika arrangementer. Allt låter sig ej göra med makt, och om sål äfven vore, så har Garibaldi icke den makten. Då han bannlyser Cavour, förlamar Garibaldi en af Italiens armar. Han föranleder dessutom en stor skandal, ty han visar verlden det sorgliga faktum, att de två största befordrarne af Italiens enhet och de båda mest framstående italienarne äro ur stånd att gå jemte hvarandra. Han låter verlden sej huru Italiens gamla svaghet i ögonblicket af den största nöd träder i dagen hos dess båda bästa män. Det kan ej finnas någottillfyllestgöran? de skäl för denna skarpa tvedrägt. . Bådal männen vilja detsamma och sträfva till samma mål; men Cavour erkänner tillvaron af svårighete , som måste undvikas eller bortgycklas, under det att Garibaldi tror sig kun4