prodiktatorer efter åeras eget val, tilldess hela let italienska området är alldeles fritt, hvarefter hela nationens representanter skola mötas i Italiens naturliga, eviga hufvudstad Rom, Tför att genom allas fria samtycke kröna den af dem valde monarken. Den verkliga teoretiska skiljepunkten mellan dessa båda partier är underordnad deras irigter om hvad som synes verkställbart eller nöjligt; men ej så obetydligt af fördom och passion, personlig ärelystnad och intresse blandar sig i deras känslor och ger upphof åt 5msesidigt missnöje och bittra beskyllningar. Bertani och hans revolutionära vänner, uppblåsta öfver Garibaldis förvånande framgångar, tadla Cavour och hans kabinett för deras ringa förtroende till den store befriarens lycka och förmåga; de beskylla dem för att ha hejdat hjelten från Varese i hans tillämnade anfall mot Markerna och Umbrien vid Cattolica sistliden höst, ett anfall, hvarigenom södra Italiens befrielse skulle ha påskyndats med hela tolf månader; de anklaga dem att ba underlåtit att understödja Garibaldi i hans planer, då han landsteg på Sicilien, samt under hela det nu så lyckligt slutande fälttåget på ön och på fasta landet; de äro öfvertygade att den framgång, som väntar Garibaldi i hans kamp med bourbonen, skall bli honom lika trogen mot Lamoriciere samt. till och med mot Österrikes och Frankrikes stridskrafter, hvar för sig eller förenade. De påstå, att italienska nationen kan bhjelpa sig sjelf och återeröfra Rom och Venetien, alla europeiska makters opposition till trots; ty makterna äro ingenting utan sina folk, och rättvisan i italienarnes sak samt Garibaldis öfverlägsna snille förvärfva dem alla folks sympatier. Det lönar ej mödan att förneka; att Bertani och hans vänner besitta nyckeln till Garibaldis hjerta; de omgifva honom nästan uteslutande; de blåsa under den känsla af missnöje, som denne store och ädle man hyser mot Cavour; de erinra om den hjertlösa, principlösa uppoffring denne statsman gjort af Garibaldis egen födelsestad, Nizza; de an: föra den onödiga barskhet och missaktning, hvarmed ministern behandlade den okonstlade krigaren-patrioten i parlamentet; de påminna om den piemontesiska regeringens overksamhet, denna regering, som kunnat göra så mycket och gjorde så litet för att understöda företaget på Sicilien, samt sluta med att inskränka sin trohet till den hederlige mannens, konungens person, afvisande hvarje förbin: delse eller förtrolighet med hans nuvarande rådgifvare. De moderata svara naturligtvis, att hvad Nizza beträffar, så handlade Cavour under påtryckningen af en oemotståndlig nödvändighet, för hvilken alla förståndiga patrioter måste böja sig; att de sicilianska och calabresiska expeditionerna understöddes af dem genom alla medel, som folkrätten tillät, samt att i sjelfva verket något mera ej kunnat göras, utan att äfventyra öppet krig med Österrike samt måhända äfven med Frankrike, för hvilket landet ej var rustadt; samt att om Båda Siciliernas annexation med norra Italien kan ske med Europas mer eller mindre motsträfviga samtycke, bör den för närvarande tillfredsställa patrioter såsom ett slut, hvilket skulle tillåta landet att organisera sig samt i sinom tid och under gynsamma förhållanden sätta det i stånd att framställa sina anspråk på Rom och Venetien, Efter min långvariga förtrolighet med Garibaldis officerare tror jag mig kunna antaga, att de flesta-af dem, om ej alla, hylla ultra: partiets åsigter, som ej vilja höra talas om någon eftergift, och jag är också viss på att deras åsigter i sjelfva verket omfattas af deras vågsamme anförare sjelf. Två deputerade från ordningskomitn, dr Tommasi och professor Pivia, båda personliga vänner med Garibaldi, skickades i går att helsa honom välkommen till Auletta, hvarifrån de följde hoaom till Eboli och Salerno. Deras uppdrag bestod uti att i de moderatas namn söka öfvertala diktatorn att genast verkställa Neapels och Siciliens annexation med norra Italien. Garibaldi mottog de utskickade med vanlig artighet och vänlighet, men han framställde åsigter fullkomligt olika med deras partis. Han uttryckte den största tillförsigt till hela planens fullständiga framgång ; var öfvertygad om att Napoleon ej kunde hålla stånd på samma gång mot Italien och den impopularitet, som hans motstånd mot den italienska saken skulle uppväcka mot honom i Frankrike; han talade om grefve Cavour i oförhehållsamma ordalag samt visade verkligen i buru hög grad doktor, numera general Bertani på honom inympat sina åsigter. Tommasi och Pivia återvände mycket nedstämda från sin beskickning. Det moderata partiets högljuddaste klagomål angå dock ej blott abstrakta principer. I Neapel såväl som på Sicilien har valet af prodiktatorer och andra embetsmän fallit och faller ännu på personer, om hvilka de moderata tala högst illa, Obekant med personer, säga de, utnämner Garibaldi endast Bertanis kreatur, och landet faller i händerna på män, som lika mycket sakna intelligens som karakter. De klaga öfver, attrevolutionen bringar blott dräggen upp till ytan fliksom om detta kunde undvikas i någon folkrörelse). och förutspå af detta tillsvidaretillstånd snarare ett förvärrande än ett minskande af anarkien, hvilken utgjorde det svåraste draget i den nu atfskuddade despotiska regeringen. Jag redogör helt enkelt för dessa partiers ställning och åsigter, men vågar ej fälla något umdöme om deras respektiva förtjenster. Jag tror att det onda af söndringen skall visa sig långt mindre betänkligt än båda de fendtliga partierna framställa det. Hela landets tro på både konungen och Garibaldi är orubbad; den skall ej rubbas; och om Victor manuel kunde öfvertalas att ofördröjligen komma till Neapel, lemnande Cavour qvar. eller till och med tagande till 1ådgifvare i sin konselj i Neapel Ra:azzi och sådana opposi tionsmedlemmar, hvilkas fiendtlighet mot Ca vour ej är af gammalt datum och m hända illåter eh framtida förlikning, så är det inte: BE FRA fame 26 CE pe Bose KR rk 8 —-—-A ra — RR V 3 R me Am mt mm me s OM BO, MW -—. 0 es mm UD Tr PA (AA mv Oo