Article Image
Uullsammans med saribaldis stap, Nar Hera Hesvärligheter att kämpa mot än man tror derhemma. Trumpetens ljud väcker oss kl. tre om morgonen från slutnren på en bädd, som ofta nog är föga bättre än bara marken. Kl 4 borde vi begifva oss på väg i månens och stjernornas sken, men vi hinna sällan komma ut före kl. fem i dagningen. Garibaldis officerare måste vara sina egna betjenter, ty de soldater, som äro utsedda till deras ordinanze, ha ännu icke fåtti några hästar och infinna sig sällan, om någonsin, hos sina herrar. Sjelfva få de rykta, fordra, vattna. sadla och betsla sina hästar. Generalen sjelf är den nde, som är bättre lottad i detta hänseende, ty två af hans favoritöfverstar, Trecchi och Paggi — den förre är en förnäm och rik herre samt kung Vietor Emanuels adjutant — anse det för en ära att ansa hans hästar. Här och ler i ganska aflägsna kostallar bli hästarne inrymda, fodret måste ofta hemtas på ganska stort afstånd; hästarne måste icke sällan vattoas i någon å, dit man har en hel mils väg. Härtill kommer att man måste sörja för hästskorna och seltyget; otympliga hofslagare och tafatta skoflickare uppsökas och erhålla uppdrag, som de ej med bästa vilja i verlden kunna fullgöra till kundernas belåtenhet. Slut ligen stiger generalen till häst, och då måste alla tillrustningar afbrytas. Hvar och en skumpar efter honom så godt han kan, väl vetande att denne anförare icke vill vänta på någon. Vi rida nu tre eller fyra timmar och göra kl. tio eller kl. elfva halt i någon by eller i någon skog, hvarest vi länge få spana efter en korg torrt bröd och hård ost eller siskonkorf för egen räkning och ofta blott en ängsstubb eller några majsblad för våra hästar. Om eftermiddagen kl. tre eller fyra begifva vi oss åter på väg och färdas framåt trötta och utmattade tilldess skymningen eller mörkret iåfaller, då vi i våra nattqvarter möta nya svårigheter och besvärligheter, som ej all vår uppfinningsrikhet förmår afbjelpa. Hettan och dammet äro förskfäckliga, ty sommaren har, som folket berättar, varit ovanligt varm i detta halft tropiska land, och ingen droppa regn bar fallit under de sista trenne månaderna. Stundom komma vi, liksom för variations skull, till ståtliga qvarter, till något palazzo dellintendenza eller någon ädlings palats i de större städerna; och der slå vi oss i vår fläckiga och dammiga kostym ned vid champagnesuper och ytterst läckra kalla anrättningar. Våra hästar eller vi sjelfva måste vära alla våra tillhörigheter. Det finnes knappt någon, som har mer än en linneskjorta; de flesta ha ingen, och den röda flane!lskjortan får tjenstgöra såsom både öfveroch underplagg. Mina handskar, de enda som begagnas 1 Garibaldis svit, ha ådragit mig mycken smäles. På de flesta ställen är vatten det. som man har svårast alt bekomma. Med tvagningarne går det derföre, allmänneligen taladt, som det kan, och ett bad ären njutning, som är gudarne förbehållen. Sjelfva vårt lilla förråd nödvändighetsartiklar, bestående af bränvinsflaskor, tobakspungar och tvålstycken, har det felet att taga slut; men vi ha den förmågan att kunna umbära hvad vi icke ha, att glömma förtjensterna hos de ting, som vi icke mera ega, och fördraga allt med Diogeneslik sjelfförsakelse, lugn och beundransvärdt lynne. Icke så våra tåliga, måttliga men oförnuftiga hästar, som anse en ridt af 25å 30 eng. mil på dagen i stark hetta, qväfvande damm, med dålig skötsel och dålig föda, såsom något alltför starkt tilltaget. Och fastän de skumpa på och säga ingenting, så se de dock förstörda och förtviflade ut och hålla på att stupa af trötthet från det ögonblick, då vi om morgonen stiga i sadeln, tills de om aftonen bli qvitt bördan. Min stackars grå kalabresare stapplar helt bedröfligt, och jag måste leda honom medelst tömmen nedför de långa tröttsamma sluttningarne, för att rädda hans knän och min egen nacke. Garibaldi sjelf har till sin disposition två eller tre yp perligare hästar, och han rider sällan om ef:ermiddagen, när han gjort det om förmiddagen, utan har åker om förmiddagen, när han ämnar stiga till häst längre fram på dagen. Men vi andra få nöja oss med mindre! Ingen af oss bar mer än ett stackars djur; ryttaren är en för tung börda för hästen, och omsorgen om hästen nästan för tung börda för ryttaren. Dock äro vi alltjemt vid godt mod; våra svåraste motgångar äro ämnen för outtömligt skämt. Ni skulle bloit se våra solbrända, stekta ansigten, vårt kortklippta hår och långa dammiga skägg. Vi måste marschera framåt, vi jaga neapolitanarne af alla krafter, och vi skola hinna upp dem, om det än blir en täflan lik den mellan haren och sköldpaddan. Vi lemnade Rogliano kl. 4 i eftermiddag och kommo hit efter fyra timmars ridt. I Cosenza funno vi icke blott stadens, utan äfven hela Calabria Citras manliga befolkning ute och beväpnad för att välkomna oss. Ålla vägar, som förde till staden, och alla dess praktfullt upplysta gator och torg, voro fulla af väpnade hopar, som tågade hit och dit. För närvarande har Garibaldi, hvars hela här långsamt släpar sig efter oss, inga andra stridskrafter än dessa skaror, och om dessa högväxta, starka och gråklädda bergsboers utseende och hållning icke bedraga, så behöfver han inga andra. De äro-visserligen blott beväpnade med jagtbössor, och många af dem ba endast pikar och kastspjut, eller jordbruksredskap, såsom hötjufvor, liar, yxor och allehanda grofva mordverktyg; men de eller de flesta af dem röja okufvad kraft och vildt mod. Man skulle kunna säga att de gått man ur huse, att alla äro vapendugliga. Det är verkligen il Nazione, helå nationen, som trädt fram för att handla — en nation, som Bourbonen gjorde allt för att krossa och tillintetgöra, men som alltid gaf honom mera anledaing till oro än hela hans öfriga konungarike sillsammans, och som nu, så snart jerroket ifskuddats, reser sig. helt okufvad för att, som van så gerna vill hoppas, aldrig mer undersasta sig det. Tappre kalabresare! Ni skulle slott se den förbindlighet, den ömhet borde

24 september 1860, sida 3

Thumbnail