Europa endast vinna genom noninterventionsprincipens iakttagande. Och detta leder oss till vår andra kommentarie öfver de sista tvenne årens händelser i Italien: nemligen att noninterventionsprineipen är helig och dyrbar endast derföre att främmande nationer ej annorlunda kunna döma öfver ett folks verkliga sinnesstämning. Det utgör ett riktigt allmänt: bevis för en nations förmåga af frihet, att hon bör kunna — i frånvaro af allt utländskt förtryck — så ingjuta sin egen anda hos de medborgare, som äro soldater och sjömän, att det enda förtrycksmedel, som en nationalregering eger i sitt våld, sålunda göres oskadligf. Men berörde bevis har endast värde såsom bevis Det ligger ingenting heligt uti nonintervention såsom blott regel. Kunde vi blott vinna en för vårt förnuft tillfredsställande insigt derom, att en nations vilja och förmåga göra henne värdig friheten, så vore vi ovilkorligt förbundna att gifva henne vår hjelp till att vinna denna ovärderliga förmån, såframt vi ega makt dertill. Och denna slutledning har en tydlig och praktisk tillämpning på Englands politik i den närmaste framtiden. Vi veta nu — och vi ha lärt det genom prof, som äro fullt tillfredsställande för hvarje rätttänkande bland vårt folk, tory, whig eller radikal — att Italien är fast förenadt och mäktigt af en stor sjelfbeherrskning vid ådagaläggandet af att dess egen bestämda plan ock är den enda politik, som bör följas. Om sålunda, sedan detta öfvertygande bevis blifvit oss gifvet, Italiens frihet skulle på nytt sättas i fara genom yttre orsaker, så skulle vi ej längre ega någon ursäkt för att hålla oss på afstånd, såsom fallet var under förra årets krig. Förlidet år kunde vi med full uppriktighet säga, att vi ej visste huruvida Italien vore moget för sjelfstyrelse. Vi hyste ett djupt misstroende för Frankrikes afsigter. Vi betviflade högligen Italiens förmåga, och vi höllo oss derföre visligen : på afstånd. Men antagom att nu — efter de bevis, hvilka sedandess kommit oss tillhanda — ett förhastadt och olyckligt inbrott. uti Venetien skulle ånyo ställa Italien under österrikiska vapnens välde, skulle vi väl då anse oss berättigade att sysslolöst åse huru frihetens hela ström rullade tillbaka för den gamle förtryckaren, eller ens öfverlemna åt Frankrike att i utbyte mot sitt bistånd förestafva vilkoren? Vi förklara utan tvekan, att våra statsmän borde vara beredda på at vid en sådan kris handla i öfverensstämmelse med den fullständiga kännedom, som de nu ega om verkliga förhållandet. Man kan väl säga, att om vi nu blott varna Sardinien för den stora vådan af ett förtidigt angrepp emot Venetien, skulle vårt samvete derigenom vara tillfredsstäldt och ingen vidare förbindelse för oss förefinnas att godtgöra olyckor, hvilka vi tillrådt nämnde makt att undvika; Detta kan göra tillfyllest såsom ett blott svar åt Sardinien. Men det är ej nog att inför Europa rättfärdiga vår owerksamhet. Vi känna nu vilkoret, enda vilkoret att bereda Italien ett stadigvarande lugn — nemligen att låta landet råda öfver sig sjelf. Genom kraftfulla sträfvanden har det redani det närmaste uppnått fulla måttet af politisk frihet. Det skulle vara en förnekelse af offentlig pligt, som Englands statsmän sent skulle upphöra att ångra, i fall de på grund af en enstaka oförsigtig handling från Italiens sida tilläte att det uppoffrades, som vunnits icke blott för Italien, utan för hela Europas lugn.