hvad han vill och bandlar med den lugna och naiva förtröstan att det skall och måste gå. Jag hade tillfälle att bland ångbåtspassagerarne se en son af Runeberg, hvilken skulle begifva sig till Kuopio, vid hvars högre elementarläroverk han blifvit anställd såsom lärare. En annan son af honom, hvilken för någon tid sedan besökte Stockholm och icke kunde få sin önskan om inträde i svensk militärtjenst uppfylld och hvilken sedermera lärer ha umgåtts med planen att begifva sig till Garibaldi, lärer nu ha beslutat sig för att fortsätta sina studier och egna sig åt den vetenskapliga banan. En annan medpassagerare, som under denna resa ådragit sig min uppmärksamhet, är en man, blek, vissen och i förtid böjd, såsom hade ödets hand bokstafligen lagt sig tungt och förkrossande på hans hufvud. Vid efterfrågan erfor jag, att han är grefve och f. d. guvernör i ett af Finlands län samt att han är son till den man, som var kommendant på Sveaborg den 3 Maj 1808 och som då uppgaf denna fästning, hvilken hade en besättning af 7000 man, af hvilka endast fem man föllo för fiendons kulor, 2300 kanoner samt rikliga förråder af alla slag. . Mig rann då ovilkorligen i hågen Runebergs ord: Förtig hans ätt, nämn ej, hans stam, Hvälf ej på dem hans brott. Må ingen plikta för hans skam, Den drabbe honom blott. Den, som förrådt sitt land, han har, Ej ätt, ej stam, ej son, ej far. Det var emellertid med en underlig känsla jag erfor, att slägten, som varit blomstrande, numera genom flera oförmodade dödsfall blifvit reducerad derhän, att denne bleke, hemske ex-guvernör vore den siste återstående ättläggen. Den finska rättsinntheten har tyckt sig märka, att alla. de familjer, hvilkas hufvudmän gingo öfver på den ryska sidan, innan ännu Finland var eröfradt och afträdt, blifvit hemsökta af olyckor. Visst är i alla händelser, att rosor icke blomstra uti förräderiets spår. Lovisa är en obetydlig stad, för ögonblicket ännu obetydligare genom den stora eldsvåda, som nyligen hemsökt densamma. Derutanför ser man på en holme Svartholms fästning, som i Juli 1855 sprängdes i luften af fransmän och engelsmän, så att den numera ligger i ruiner. Andra förstörda fästningsverk finner man ett stycke längre åt öster vid Svensksund, detta ställe, som för svensken återkallar minnet af tvänne häftiga sjödrabbningar, som här egde rum under Gustaf III:s finska krig... De befästningar, som funnits här, ha varit temligen starka. På ön Kotka hade ryssarne anlagt ett marinetablissement samt hospitaler m. m., och man ser ännu en grekisk kyrka höja sin ljusgröna kupol öfver strandskogen. Atskilliga batterier voro der äfven uppbyggda. Hufvudfästet var det på en särskild klippa belägna cirkelrunda Fort Slava, som synes hi haft en ganska anpsenlig bestyckning. Den allierade flottan förstörde i Juni 1853 alla dessa fästen. Så ser man nu, såsom en följd af kriget i Östersjön nämnde år, alla de finska sjöfästningarne — med undantag af Sveaborg, som dock äfven nu omsluter en betydlig massa ruiner — ligga raserade. Fredrikshamn och Wiborg äro visserligen omgifna med gamla fästningsvallar, och de flera förstäder, som til! följd af dessa städers fortfarande fästningsnatur uppstått uanför dem på ett icke så obetydligt afstånd, räkna tillsammans större antal invånare än de egentliga städerna, Emellertid kan det näppeligen komma i fråga ett på allvar bestycka dessa vallar, och de qvarstå troligen endast, emedan det skulle vara en kostnad att bryta ned dem. Sjelfva det gamla slottet i Wiborg, som räknar sin grundläggning ända från Thorkel Knutssons tid och vid hvilket historien om den Wiborgska smällen är fästad, ligger der nu såsom en ståtlig och ärevördig ruin. Det är emellertid icke fiendtliga bänder eller fruktan för fienden som vållat dess förstöring. På hösten 1856 invigdes Saima kanal, och stora högtidligheter egde då rum och man hade bland annat illuminerat slottstornet; men man hade dervid gått något oförsigtigt till väga, så att när festtåget på aftonen kom tillbaka från kanalfärden, möttes dess blick af en något för stark illumination — slottet i ljusan låga. Wiborg är den tredje i ordningen af Finlands städer, hvad folkmängd och rörelse angår. Man finner här mycket olita elementer blandade om hvarandra och en egendomlig språkförbistring, såsom man lätt kan tänka då fyra särskilta språk äro nästan lika mycket. gängse bland en befolkning af 8 till 9000 menniskor. Den torftigaste delen af befolkningen, som utgöres af finnar af den karelska stammen, talar och törstår ingorting annat än finska. Den här förlagda ryska militären och dess familjer samt åtskilliga, uti förstäderna bosatta ryska handlande göra att ryskan är ganska mycket talad. Tjenstemannaoch medelklassen tala dels svenska, dels tyska. Det är ganska intressant att se, utt svenskheten i Finland, långt ifrån att, såsom några ultrafennomaner förmenat, snart aödgas sjunga på sista versen, har så mycken lifaktighet, att den till och med gör andiga eröfringar. Wiborgs län afträddes till Ryssland redan 1721, och Ryssland lade det lå tillsammans med Estland, införde tysk administration, tyskt undervisningsspråk. År iSil blef Wiborgs lin åter förenadt med Finland, men ännu för några decennier sedan var det helt och hållet förtyskadt. Upprätandet af en bofrätt i denna stad år 1839 och f ett gymnasium med svenskt undervisningspråk ba emellertid verksamt bidragit att ja det svenska elementet, och svenskan har wu åter, såsom de bildades språk, öfvertaget jiver tyskan. Det var mig en stor glädje, tt i en krets af yngre intelligenta män höra å vänliga tänkesätt uttryckas mot Sverge och se frukter af svensk bildning, höra så mycsen frimodighet och frisinnihet uttala sig. vå en ort, som redan för 140 år sedan skiltes från det svenska moderländet. (Forts.)