den tyska, och åtskilligt äfven i den svensk: bearbetningen. Så är gycklet öfver framtids musiken: bestämdt af tyskt, och slärgarne å Gröna stugan, löjtnanterna och reoensentern: af svenskt ursprung. Det är svårt med dessa stycken, som gå u på att. roa genom det befängda; det hände: så lätt att det befängda visserligen uppnås. men icke det roliga. Sådana stöllen skullt icke. vara svåra att uppleta äfven uti dette stycke, -liksom i alla andra af samma sort men vi tro att detta icke vore rättvist. Mar bör låta allt gälla för hvad det är, och som en scenisk befängdhet försvarar detta stycke sin plats och kan narra äfven den trumpnaste att skratta. . Utförandet är i det hela godt, och en mere kälkborgerlig Zevs har man svårt att få sc än den beskedliga snusare, som hr Almlö! framställer. Hr Delands arkadiske prins är mycket rolig — kanske blott litet för mycket musikalisk med sin damborste i de scener der han icke har något egentligt skäl att deltaga i handlingen — den bekanta visan sjunges på ett oefterhärmligt komiskt sätt. Den unga debutanten mll Lamberg visar mycket lofvande anlag, och den enda egentliga ovana man skulle kunna tillvita henne är den stora geste, hvarmed alla våra sångare och sångerskor presentera den sista tonen i ett sångnummer, och hvilken vi gerna skulle velat sakna hos den unga artisten, som eljest just utmärker sig genom enkelhet och naturlighet. Men efter som denna åtbörd åtsovilkorligen skall finnas, så kan det väl ieKebjelpas. Hr Norelius är kanske väl mycket Bögtidlig för att vara en parodierad Pluto, men deremot är hr Strindberg en komplett parodi på den Orpheus, som med sivt strängaspel fick stenarne att dansa. Uppsättningen och den sceniska utstyrseln af stycket äro mycket vårdade, och man kan icke annat än förvåna sig öfver att en teater med så jemförelsevis små resurser och med ett så begränsadt utrymme kunnat instudera ett stycke, för hvars musikaliska besättande till och med större scener skulle råkat i förlägenhet.