Till Redaktionen af Aftonbladet. En, som tecknar sig M—g—1, har i Aftonbladet n:o 215 riktat mot mig en artikel i frågan om hvad jag vid Banketten på Klingenberg skall hafva yttrat. Jag har redan i den saken afgifvit mitt ord, och det borde väl vara tillräckligt. Men då detta blifvit förnekadt, fordrar aktningen för allmänheten och isynnerhet mina kommittenter, att jag ytterligare lemnar några upplysningar. Hr M—g—1 har sagt, att det väl är möjligt att uttrycken ej föllo sig ordagrannt så, som uppgifvils, men att dock hela tankegången ledde dit. Hvad detta angår, så kan jag visserligen ej ordagrannt erinra mig de flere tal, som jag vid detta tillfälle höll. Dertill skulle fordras ett starkare minne än jag och de flesta andra torde ega, helst dessa tal voro svar på sandra och således ej kunde vara förberedda, Men sjelfva tankegången står ännu för mitt minne, och den var följande: Sedan jag först erinrat derom, att deputationen var upplöst och att jag således blott talade i egt namn, ehuru jag trodde att det jag hade att säga af mina vid tillfället närvarande kamrater skulle gillas, samt sedan jag nämnt huru nästan omärklig öfvergången från det, som i hemlandet egde rum, till det, som vi på andra sidan om bergen erforo, i afseende på språk, seder, byggnader och sjelfva lan-. dets utseende, vär, när man undantager att naturen visade sig mycket mera storartad och su blim, än vi förut kunnat föreställa oss, ocl att den på oss gjort ett djupt intryck, talad. jag om den högtid vi nyss bevistat och der betydelse den hade för begge folken, och huru vigtigt det var att kärleken och förtroendet mellan begge folken lifvades och bekräftades. Jag yttrade mig derefter om hvad vi i Norge sett och erfarit, om de väldiga väganläggningar, som på ett så storartadt sätt uttalade norska folkets företagsamhet och kraft; om norrmännens hastiga utveckling i vetenskap och konst, samt i allt som hörde både till fortgången af materielt välstånd och fullkomnande af samhällsinrättningar, hvarigenom de ifrån tidpunkten af det nya samhällsskickets införande lyft sig till en aktad plats ibland folken. Vidare yttrade jag vår glädje och tacksamhet i afseende på det vänliga och broderliga bemötande vi öfverallt rönt, alltifrån den stund -då vi inträdde i Norge, Denna tankegång är -ju enkel, klar och inom sig afslutad? Hvad jag yttrade framställdes med, en värma, hvilken var så mycket naturligare och innerligare, som intrycket af hvad vi så nyligen erfarit änvu var friskt, varmt och lefvande. Och jag tilltrodde mig kunna försäkra, att hvarje svensk man, som delat vår erfarenhet, äfven skulle dela dessa våri tankar och känslor. Men i min tankegång låg hvarken något behof eller syfte, att uttals mig i den sak, som nyss varit sväfvande mellan folken, och derigenom draga frågan it på politikens stridsfält, hvartill också. det tal. på hvilket jag svarade, icke gaf någon anledning. : Jag yttrade mig sedan flera gånger i särskildta ämnen, allteftersom jag hemtade anledning af de tal som höllos, och hade dervic tillfälle att utveckla en eller annan sak, son jag hos brödrafolket med glädje och deltagarde bemärkt och hvaröfver jag kände ett behof att yttra mig. Men den egentliga politiska sidan af sakerna, hvilken vid ett si gladt tillfälle lätt kunnat blifva störande, kon aldrig i-fråga. Med: glädje och tacksamhe: erkänner jag huru smickrande det för mig var, att mötas af ett vänligt bifall, hvilket fler: gånger ganska lifligt uttrycktes. Särdeles v2 det för mig något oförväntadt, då en högt aktad norrman föreslog en skål för mig, och denna, såsom br M—g—1 äfven uppgifv!t mottogs: med .högljudt bifall. Men jag mått På det bestämdaste förneka deninsinuz att detta bifall köptes medelst ör af förut -hysta meningar och ett oj erkännande, att jag skulle förändrat å den sväfvande frågan, för att derigenom vinn: