gan torde likväl förtjena att belysas något närmare än hittills skett under den offentliga diskussionen derom, särdeles som hela saken blifvit temligen oförberedt bragt å bane. Synnerligen vigtigt är, att man gör sig väl reda för, att här i sjelfva verket icke är fråga endast om en konsumtionsskatt på cigarrer, utan på al tobak. Det är lätt att visa, att .cigarrskattens införande ofelbart skulle blifva första steget till enabända beskattning på tobak äfven i alla andra former. I samma mån mnemligen som cigarrerna fördyrades, skulle dels uppfinningsgåfvan uppsöka otaliga utvävägar att undandraga sig skatten, dels ock förbrukningen af tobak i andra former tilltaga, i samma mån som förbrukningen af cigarrer minskades. Man skulle följaktligen finne, att åtgärden var förfelad och att, om den skulle medföra önskadt resultat, man måste utsträcka densamma till all tobak. Den talare i borgareståndet, som ifrigast förordade cigarrskatten och hvars anförande varit i våra spalter återgifvet, lät också ganska riktigt undfalla sig, att det kunde hafva sina skäl att nu stanna vid cigarrernan. Det händer ofta i lagstiftningsväg — tillfogade han — att man icke genast kan taga steget ut.s Denna oförställda uppriktighet är ganska lärorik. Den ger vid handen, hvad som för öfrigt ligger i säkens natur, att de, som önska en tobakskonsumtionsskats, betrakta cigarrskatten endast såsom en inledningsmesyr, enär de väl inse, att om man ni ärligt sade ifrån bvad man menade och på en gång ville taga steget fullt ut, så hade man ingen utsigt att lyckas. Med andra ord: representationen skall stegvis lockas in på en bana, som den icke skulle med fullt och klart medvetande vilja beträda. Innan man bestämmer sig för eller emot cigarrskatten, bör man alltså ha gjort klart för sig, om man vill, eller icke vill, en konsämtionskatt på all tobak. Och för att bestimma sin mening i detta hänseende, bör man ha gjort sig reda för, i allra främsta rummet, om det är skäl att en nation pålägger sig sjelf, utan trängande behof, en ny skattebörda, som i andra länder tördrages endast under ett allmänt-knot, och derföre att den oerhörda skuldmassa, under hvilken staterna digna, nödvändiggör anlitande af utomordentliga utvägar, för att af folken utpressa medel till ränteliqvidernas bestridande. Man bör tillse huruvida allmänna meningen i landet verkligen betraktar: tobaksförbrukningen såsom : något ondt, såsom någon sådan riksolycka, som måste genom undantagsåtgärder hämmas. Man bör vidare göra klart för sig beskaffenheten af de kontroller, som erfordras för uppbörden af en sådan skatt. Man bör ha noga öfvervägt, om man verkligen vill tillskapa den armå af tjensteoch uppsyningsmän, som för dessa kontroller skulle erfordras. Man bör ha något så när gjort sig reda för följderna, i afseende på det allmänna sedlighetstillståndet hos nationen, af de otaliga frestelser till lagöfverträdelser, med deraf härflytande demoralisation och missaktning för lagarne i allmänhet, som en sådan konsumtionsskatt skulle medföra: Den absurda invändningen har blifvit gjord, att tobaksaccisen icke skulle vara någon skatt, derföre att hvem som vill kan undandraga sig densamma. Men detta argument skulle lika väl kunna användas om nästan alla tullafgifter, om bränvinsafgiften och nästan alla indirekta skatter. Det faller likväl ingen in att påstå, att samtliga våra tullintrader, att bränvinsskatten m. m., som sammanlagdt utgör den största delen af våra statsinkomster, icke skulle utgöra skattebördor, som drabba folket. Skulle någon tilläfventyrs föreställa sig, att påläggandet af en tobaksskatt skulle medföra lindring på andra skattetitlar, så påminna vi endast om, huru det gått med bränvinsskatten. Har väl åtagandet af denna dryga afgift medfört motsvarande lindringar på andra skattetitlar? Ingalunda. De minskningar, som egt rum på en och annan skattetitel, äro så obetydliga, att de näppeligen förtjena att nämnas vid sidan af bränvinsskattens millioner, för hvilka man lyckats att mycket lätt finna nya utvägar. Vore bär fråga om en allmän skattereglering; gällde det att bereda tullfrihet på några verkliga nödvändighetsvaror, t. ex. sill och salt, så skulle vi icke ett ögonblick bestrida billigheten deraf, attdeinkomster, om hvilka man derigenom ginge miste, i stället toges genom en afgift på t. ex. tobak, och frågan vore då blott om lämpligaste sättet att uttaga densamma, samt att tillse, att man ej ginge så långt att man upp muntrade till missbruk och lagöfverträdelser. Men någon sådan reglering är nu alldeles icke i fråga. Öfriga afgifter skulle utgå såsom förut, och tobaksskatten blifva ett plus i skattebördorna. Att allmänna meningen skulle betrakta tobaken såsom något ondt, som bör hämmas eller utrotas, det våga vi bestrida. Man har således för genomförandet af åtgärder i detta hänseende ingalunda att påräkna det understöd af allmänna meningen i landet som i afseende på den nya lagstiftning, som afsåg att hämna bränvinssupandet, hvars förderflighet allmänt erkändes. Dertill kommer, att medan tillverkningen af bränvin förutsätter stora och dyrbara apparater, och lönbränning följaktligen är lätt upptäckt, kan deremot sammanruliandet af en cigarr verkställas med de enklaste verktyg. Såsom bevis på i hvad mån tobaken ingått bland behofsartiklar torde endast behöfva erinras, att i den knappa aflöning kronan består soldaten, ingår en tobaksskilling, hvars tilldelande onekligen innebär ett erkännande af behöfligheten af den vederqvickelse soldaten hemtar af tobaken. Och EEE VI SE säte NE meg NR