HÄMNDEN)), NOVELL. Fritt efter Charles de Bernard, Gå, min herrel: sade fru dEpernotzjunoniskt; anseende-sig böra sekundera sin hotande pantomim med denna splitter nya fras. Ni vill då icke förstå mig? staromade Beopold, i det han: bönfallande sträckte emot henne sina sammanknäppta händer: Jag begär ju inganting jag säger ju icke till er: Älska migl.... Ert hjerta är en tron, hvars trappsteg jag icke är värdig attvidröra; men är väl en annan mera värdig?...: Nistror mås hända detta, och det är uv denna grymma villa jag måste rycka er, trots er förkrossande vrede. U, se icke så på mig, ni beröfvar mig juw då all den lilla kraft jag har:qvar, och jag måste likväl tala. sFörklara er då, men fort, sade Cleraence, på en gång förvirrad och otålig. Ni är så skönb fortfor ynglingen med darrande röst; alla, som se-er, måste älska er. Nåväl, finns det någon bland alla dessa, som vågat öfverskrida denna stumma tillbedjan, som man helgar englarne, så hör icke på honom, ty hans ord äro gift, hans kärlek en afgrund, gömd under ett tunnt blomstertäcke... O, böj er icke ner för att plocka dessa rosor; er fot skall slinta, och i djupet gripes ni af döden. Icke vetande; att qvinnorna understundom snarare förlåta en: förolämpning än ett råd, och dessutom stark i sin heroiska afsigt, ämnade den naive unge mannen börja på med en ny afdelning af sin harang, som smakade af en retorik, hvilken salongslifvet ännu icke hönnit aslipa, då fru dEpernotz satte ott dämme tör hans flödande svada, med ett at 7) Se A. B. n:o 210, 211 och 216—218.