HÄAMNDEN). NOVELL. Fritt efter Charles de Bernard. sDu: menar. en duell, eller hur? svarade Sordeuil :föraktligt.. Var du lugn, jag tänker icke lönmörda skurken. : Mn. barn, vet du hvad en duell är? Ett tärningspeli hvilket lifvet är insattsen. Hvem garanterar dig att jag icke tappar? ... Ännu en gång: var du iogn! Det der spelet skall också spelas; men först måste vi blifva likspelta. Jag vedergäller lika med lika; först krossar jag hans själ, sen kommer kroppens : tur, och skulle . jag duka under,; så lemnar jag honom glad, ty till åminnelse af mig bär han med sig ett frätsår i hjertat, som knappast grafmullen en gång skall kunna kyla., Jag ryser för dig! Men säg mig på en gång, i himlens namn, — hvad ämnar du göra? Skam för skam, vanära för vanära, kränkning för kränkning. Hvad jag först och främst vill är hämnd, oberoende af slumpen. Denna hämnd, så djupt anlagd, så omsorgsfullt bringad t.ll mognad, har jag äntligen fast i mina händer. Ännu några ilande stunder blott, och jag har fulländat mitt verk, oböjlig som den eviga rättvisan och lik den utan svaghet eller ånger. Jag har ju, skrattade han, skärande tänderna, tackad vare den der menniskan, blifvit vanärad i min egen vredel. men nu är det hans tur. Det är således Clemence, hvars ära du vill skända ? utfor studenten och sprang upp. Jag beklagar henne, hon har visserligen ingen skud; men hon ligger på min väg; antingen måste jag fegt vika tillbaka eller krossa allt som är mig i vägen. Jag viker icke tillbaka. ) Se A. B. n:o 210, 211 och 217.