Till Bedaktionen af Aftorbladet. Sedan polismyndigbeten, vid en ny invettering af sina kassatillgångar, funnit att mi räkning bär, lika så väl som i uppgiften om krogarnes antal, går skäligen ihop och snarare ger bättre än sämre resultater än som jag påstått, så har jag fått vara temligen i fred och slippa beskyllningen för lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande,. För detta vackra och älskvärda beteende från polismyndighetens sida är jag mycket tacksam och derjemte tillfreds, emedan bemälde myndighet visat att den kan taga skäl, då de bjudas på ett sådant sätt, att bon måste begripa dem, äfven der hon satt sig före att vara både blind och döf. Hon har väl sökt taga sin skada igen för nederlaget på inkomstkontuts sida, genom: åtskillhga sidohugg och anspelringar, riktade emot mig, såsom förhållandet var i förra fredagens Aftonblad; men dessa hugg hafva icke träffat mig, utan blifvit gjorda helt och hållet i väret. Det är icke min sed att förneka mina ord och gerningar, och derföre kan polisen, en gång för alla, vara trygg ifrån min sida för anonyma artiklar, liksom hon också kan spara sig besväret att sätta i fråga huruvida de artiklar, som äro undertecknade med mitt fulla namn, härröra från mig eller äro hvad man kallar apokryfiska. De män, som söga sig känna mitt skriftställeri, äro till och med så djerfva, att de påstå sig skola känna detsamma, äfven om namnet saknades, hvilket den kungliga polisen täckes teckna sig till minnes ör framtiden. Polismyndigheten har i sednare tider valt ett nytt stridssätt emot mig, ;ch det är att begagna gycklet, sedan man ett att allvaret icke duger. Man bar talat om röfvareromaner och huru Rivaldo Rinallini med flera af samma slag, då polisen änna var ung öch alltså mera känslig och oskyldig än hon nu lär vara, hos henne åstadkommt en angenäm rysning. Men hvad 1örer så ent mig? Jag har hvarken dokumenterat ; som författare till röfvareromaner cler n vän af sådarea. Den litteraturen !ar gesedan lemnat skådeplatsen och gifvit rum