Några ord om klockares postskyldighet. Till Redaktioren af Aftonbladet. Då Böttiger skref sin humoristiska klockarevisa uteglömde han bland klockarfars bestyr postskyl digheten. Detta var illa; men värre är, att ett visst riksdagsutskott vid flera föregående riksdagar gjort detsamma, ehuru frågan varit motionerad. Samma härda öde tyckes äfven vilja drabba flera motioner, om blifvit väckta denna riksdag, vom upphörandet af ckores skyldighet att fortskoffa domkapitets och kyrkoerdarnes embetsbref Endast en, af en mediem i zareståndet väckt motion i samma ämne har icke ifrit begrafven, men beskedet blef motionen afI På hvilka goda grunder detta afstyrkande känner icke insändaren, och hvarföre skulle ban känna det, då kanske ingen annan menniska känner det? Det är ookså klart atten så liten fråga, som endast berör några tusen af landets egna söner och medborgare, icke kan få plats livarken vid riksdagsbordet eller i tidningsspalterna bredvid de stora frägorna. Det är ju en ren omöjlighet att hinna med allt. Men om nu odisputabelt den lilla friga, som utgör ämnet för denna artikel, icke har ett fnyk att beställa med de stora frågorna och derföre för sin litenhets skull icke kan ses af våra konservative statsmän, till och med om de påsatte sina nbrillor,, så hindrar detta ändå icke, att en upplysning om presteller klockareposten, vid hvilken presten agera postmästare och klockaren postiljon, kan vara till stor nytta, åtminstone för den eller dem, som skrifva eller komma att skrifva postverkets historia. Ty säkert är, att om de gamle, dock ännu lefvande sen gångareposterna aftecknas och ställas bredvid nyare tidens lätta, snabba och ordentliga postoch kommunikatinsanstalter, så skull jemförelsen visa den mest lärorika och roande kontrast. Af denna orsak är det insändaren med nöje samla för den varande eller blifvande tecknaren. Början göres med kloc kareposten, emedan den i sitt slag är den ypperligaste. Men -hvad är då klockareposten? Jo, gode herrar och svenske män, klockareposten är ett slags perpetuum mobile, d.ä ett ting som ständigt rör sig, aldrig i räta, aldrig i reguliera, utan i irreguliera slingrande banor. Den går frän presten till prosten, rån prosten till kapitlet, och så börjar den der ett nytt kapitel på ren hebreiska, det går bakfram. Personerna, som svettas och bära de dyrbara handlingarne i stora, säl mättade väskor, de hafva gemenligen i hvar lagliga lifvet klockares namn, heder och värdighet; nen dem, dessa ringa män, kan dock ibland hända len äran att få vara en sorts postiljons-damour, ä de bland andra vigtiga dokumenter uti skrylen — nen tyst, — bära en billet doux från prostens mamel till kyrkoherdens adjunkt. Men, frågar troligen en oinvigde, här ä fråga om skryler och väskor. vad kunna de innehålia? Skrifva presterna så mång: ? Annat omtalar ju icke kyrkolagen att äro skyldiga bära? Annat behöfves ju icke ivle das, då vi hafva en kyrkooch kronopost om bestrides af flera tusen jordegare. Vi hafva ju 3) å 40 tusen soldater och båtsmän, som gå med rdres, och dertill det kongl. postverket med hundra sals postiljoner, som färdas med post natt och dag ör att icke nämna telegrafen och ångkraften. Dettc är sannt, här finnas nämnde postkommunikationer acn med dem har presteller klockareposten ickt tt beställa; ty han är nog man för sig sjelf, han agerar på egen hand, går sin egen väg cch bär sitt