— Hos redaktionen har plats blifvit begärd för följande skrifvelse: Till herr doktorn och kommendören G. W. Gumelius. Först i går blef min uppmärksamhet fästad på en i Aftonbladet för den 1 dennes intagen kort uppsats, hvaruti hr doktorn på det bestämdaste förnekar, att till svar på skålen för de svenska gästerna vid den glada banketten på Klingenberg hafva yttrat s:g sålunda: Många upplysningar ha vi mottagit, hvilka tjenat att förändra våra åsigter äfven i den sak, som nyss varit sväfvande mellan folken?, — hvilka ordalag förekomma i Kristianiatidningen Aftenblades redogörelse för de hållna talen vid ofvannämnde bankett. Den, som skrifver dessa rader, hade äfven äran bevista banketten och nöjet att afhöra hr doktorns derstädes med ungdomlig värma hållna tal, rikt ej blott på ord, utan äfven på frisinnade tankar. : Väl är det möjligt att hr doktorns uttryck icke ordagrannt föllo så som de af KristianiaAftenbladets vid banketten närvarande referent bär ofvan blifvit meddelade; men jag är desto mera förvissad om, att sjelfva tankegången i hr doktorns tal blifvit rätt uppfattad och af nyssnämnde referent återgifven, helst en snabbskrifvare fanns tillstädes, som ordagrannt upptecknade alla talen. Jag tilltror mig också kunna försäkra, att det entusiastiska bifall, som hr doktorn skördade, och den skål, som särskildt egnades hr doktorn vid banketten på Klingenberg — det enda ställe der hr doktorn under sin vistelse i Norge uppträdde såsom talare — framkallades just genom det frimodiga medgifvandet om en i den ömtåliga frågan inträffad reaktion i åsigter, föranledd af besöket i Norge och der vunna upplysningar. Då emellertid hr doktorn icke funnit sig belåten med de ordalag hvaruti KristianiaAftenbladet framställt br doktorns tankegång, så torde det tillåtas den, som skrifver dessa rader, att vördsamt uppmana hr doktorn meddela hvad han vid det högtidliga tillfället yttrade, specialiter med hänsyn till den ömtåliga frågan — och i fall br doktorns egen hugkomst dervid skulle befinnas otillräcklig, så torde öfriga svenskar, som bevistade banketten och med både uppmärksamhet och beundran afhörde hr doktorns tal, icke undandraga sig att assistera den frisinnade Engelbrektsskalden. Stockholm den 10 Sept. 1860. M-g—l