frågans utgång för framtiden, och att den kunnat falla på så svaga anmärkningar. Reservationer anmäldes vidare af hrr Eneman, Lamberg, Rydin, Widell och Rudling. Härefter bemställde talmannen, att behandlingen af betänkandet om konkurslagen skulle få anstå till om onsdag 8 dagar, enär han bade anledning förmoda, att en broschyr i ämnet skulle utkomma, som förtjente att tagas i närmare betraktande. Eröningsdeputationen. Af de tal, hvarmed främste ledamöterna inom hvarje stånd vid sin återkomst redogjorde för fullgörande af sitt uppdrag, ha vi från ståndsprotokollen förskaffat oss del af tvenne, neml. grefve af Ugglas samt hr Schwan, hvilka vi här meddela. Grefve af Ugglas yttrade följande: Såsom den främste af de ledamöter, hvilka af ridderskapet och adeln erhöllo det hedrande uppdrag att bevista D. M:s kröning i Norge, får jag till protokollet öfverlemna den adress, som rikets ständer ålade deras deputerade att uppsätta och afgifva. Den emottogs nådigst af D. M. dagen före den då Carl XV såsom lagkrönt konung till Norge utropades. Ridderskapet och adeln torde, ehuru dess lydelse redan genom de allmänna tidningarne är känd, tillåta mig uppläsa densamma. (Grefve af Ugglas uppläste här adressen och konungens svar.) Jag har dessutom att-till ridderskapet och adeln öfverbringa den vänliga helsning, de vänliga känslor, hvilka vid särskildta festtillfällen för Sverge och dess representation uttalades. Hvad oss deputerade enskildt angår, så ock öfriga svenskar vid kröningen närvarande, anser jag för en pligt, och en kär sådan, att högt och tacksamt vitsorda den förekommande, den hjertliga välvilja, hvarmed vi allestädes och af alla emottogos och bemöttes. Starkt och allmänt uttalade sig Norges kärlek till föreningen; öppet dess erkännande åf denna förenings välsignelserika inflytande. Men ej sällsynt visade sig, beklagligen, en sällsam missuppfattning af Sverges tankar och känslor. Djupt rotad hos mången syntes den öfvertygelse vara, att Sverge eftersträfvade ett öfvervälde, med förtryck hotande Norges frihet och sjelfständighet. Vi samtliga dep. terade sökte under enskildta samspråk beriktiga dessa föreställningar, bemödande oss att för våra norska bröder göra klart, att någon tanke kränkande för Norges frihet och sjelfständighet icke uti Sverge förefinnes, och att Sverge, lika djupt som Norge, vet att uppskatta föreningens hela vigt och betydelse. Men vi tillade derjemte att om föreningens framtid skulle betryggas, det vore nödigt att Norge beaktade och aktade Sverges känslor, ställning och minnen, samt anslöte sig till Sverge med det förtroende, hvartill detta land, genom sitt handlingssätt frin och med föreningens stiftande och under hela dess fortgång, kände sig berättigadt. Jag har grundad anledning att hoppas och tro, att dessa enskildta, förtroliga meddelanden icke skola blifva fruktlösa, och jag är öfvertygad att I samtlig2, mina herrar, af full. hjerta skolen gilla edra deputerades sålunda nedlagda bemödanden. Herr Schwan yttrade sig på följande sätt: Herr talman! Mina herrar! Då jag haft den äran att blifva utsedd till en af de deputerade, som af ståndet erhållit bemyndigande att, å dess vägnar bevista deras majestäters kröning i Norge, anser jag mig skyldig att anmäla min återkomst samt tillika i korthet redogöra f r det sätt, hvarpå jag uppfattat och sökt fullgöra detta hedrande, men ansvarsfulla uppdrag. Enligt rikets ständers beslut, blef åt deputerade öfverlemnadt att sjeltva uppsätta den underdåniga lyckönskningsadress, som vid kröningstillfället borde af dem aflemnas. Min skyldighet vore visserligen att här uppläsa den, men då jag förmodar, att densamma till sitt innehåll redan är af ståndets ledamöter känd, emedan den funnits i hufvudstadens tidningar införd, återstår för mig blott att uttrycka den önskan, att adressen lyckats tillvinna sig ståndets bifall och — jag utber mig att få säga det — äfven expeditionsutskottets benägna öfverseende. Vi anlärde på vår resa först till Sundsvall, der vi på ett festligt sätt emottogos. Det kunde icke falla oss in att räkna det a emottagande våra personligheter till del, utan betraktades det af oss såsom en gärd af aktning åt rikets ständer, hvarföre vi också icke underläto att, å representationens vägnar, derför aflägga vår förbindliga tacksägelse. Så snart vi beträdt Norges område, möttes vi af en välvilja, som aldrig bör, aldrig kan af oss förglömmas. — Visserligen väntade vi, att den nordiska gästfrihetens häfdvunna lag skulle bjuda våra norska bröder att skänka oss ett vänaligt och förekommande bemötande, men det hjertliga, öppna, vackra och ridderliga sätt, hvarpå vi emottogos, beredde oss den an genämaste öfverraskning, hvaraf minnet ännu på vår lefnads afton skall vara oss en hägring af en hänsvunnen, glad och lycklig tid. Icke heller detta tilldelade vi oss sjelfva, utan den egenskap, i hvilken vi uppträdde; och jag tror mig nu tillräckligt känna tänkesätten i naboländerna för att. utan att begå ett misstag, kunra uttala den öfvertygelsen, att, om äfven några förvecklingar för dagen änun förmörka ytan, i djupet af folken på båda sidor om Kölen lefver en innerlig önskan att vara förenade och ettlifligt sträfvande att 1 verkligheten uppnå detta mål. Våra bröder vestanfjells inse lika väl son vi, att deras styrka är vår ära, och vårt anseende bland nationerna deras vinning, och jag vågar försäkra, att de tänkesätt af högaktning och deltagande, som inom Norge uttalades för Sverge, verkligen voro så varma, att jag icke förmår återgifva dem så, som pligt och känsla visserligen skulle det fordra. Det var en glädje att inträda i detta land, ty vid första steget på den norska jorden befinner man sig redan på en väg, ordnad på ett sätt, son man i san: ning icke hade förväntat. Norges kommunikationsanstalter förtjena verklige: at blifva mera kända inom Sverge än mången tror. Det råder en elegans i utförandet af deras brobyggnader, som utgör en stor skilnad med våra avlägguingar af samma slag. Det gifves också ingen uppoffring, som icke torthinget i detta hänscende underkasta H mig icke säga för mycket, om z tio år inga backar mer skola f Norge. Intresset för komn onssystemet är der också vaket samt lefvande, ov hvad norrmännen lifligt önska, är, att snart blifva förenade med Sverge genom en jernväg, som, mer än något aonat, för närvarande skulle befrämja ett närmande båda folken emellan. Kröningen i det gamla Nidaros förrättades i det sekelgamla templets chor, och ständernas deputerade. hade vid denna ceremoni s ad en plats, mera ärorsk än vi haft rätt att I Trondhjem omfattades vi med en välvi like iag visserligen icke vill förneka kan fivn men den varj dock sådan, att hvarje p 1 oss Öppen, och man fick knappast seoss törrän vi genast vänligen inbjödos af så väl värd som värdinna, att anse deras hus såsom vårt eget. Det kan visserligen icke förnekas, att hos denna stolta och fria nation på dj: pet af det nu rådande tänkesättet ligger något som är — jag vill ej kalla det missnöje — men dock en sorg öfver ögonblickets förvecklingar och missförstånd. Der, likasom här, ser man dock med förtroende tiden av och hoppas att den skall godtgöra stundens lidander och att spänningen emellan nationerna en gång, snar: måhända, skall upphöra och jemnvigten återställa: på ett hedrande och tillfredsställande satt. Sådan! var vårt emottagande i kröningsstaden, och vi be myndigades att till eder, mine herrar, återföra ut trycken af de gamle trondernas hjertliga och för bindliga välgångshelsningar; och har detta uppdrar Znann Mera ÄN färnt ottaht min Afvortvmalsa att An