soldat, i händelse af en, lätt möjlig, svårare oenigohet emellan konung och ständer, se sig tvungen att sätta sig till doms: öfver dessa båda höga auktorite4ter.; Attidetta tvång icke hör till de behagliga, insses lätt, då man ihågkommer att få utaf domrarne sens kunna ega tillräcklig sakkännedom, samt att det icke är nog att domen är rättvis, för att domaren sbkall. vara fredad för ansvar, utan att detta afgöres utaf utgången, hvilken oftast beror på helt annat än rättvisan, : hvarföre äfven händt och kommer att hända, :att domaren — må han än hafva dömt efter Jag, men icke islag för det segrande partiet — derföre får plikta med hufvudets förlust. Så var det, 1756. Ständernas maktmissbruk voro olidliga; men en svag regent omintetgjorde försöket till .deras stäfjande — och domrarne halshöggos. 1772 års ständer voro icke felaktigare, utan tvärtom; bättre än 1756 års, men deras missbruk ändå talrika nog, för att behöfva afhjelpas.. En kraftfull regent ledde lyckligtvis företaget, och domrarne vunno beder samt nationens tacksamhet. Anjalaförbundet 1788: var icke hedrande för dess deltagare, som nästan uteslutande tillhörde finska armån, men det kan dock ursäktas. Få voro förrädare, och dessa räddade sig alla till Ryssland. De öfriga leddes af pligtkänsla, och hade de först stridt och tillkämpat sig en då, uti sjelfva Petersburg lätt vunnen fred, hade de sedan egt laglig rätt att ställa Gustaf III till ansvar för hans grundlagsbrott. 1772 års grundlag förbjöd regenten att företaga anfallskrig utan ständernas hörande. Finska armens officerare visste redan 1788, hvad alla numera torde känna, eller att det så kallade ryska anfallet, som gafanledning till kriget, verkställdes af förklädde Carelska jägare. Officerarne ville icke deltaga uti grundlagsbrottet, men någon annan afsigt hade de icke, hvilket äfven intygades ännu isednare tider af svenska officerare, som både nekat att gå in uti förbundet, och äfven arbetat deremot. Och huru behandlades dessa, i det hela taget icke brottslige i annat än i valet af en opassande tidpunk, men för öfrigt laglydige personer? De fingo fritt misshandlas af Stockholms pöbel, smädas af hela nationen och de förr så öfvermodige, nu så undfallande ständerna vågade icke höja sin stämma till försvar för dem, som förfäktadt dess rättigheter, utan de gjordes till offer för en äreoch penningelysten konungs intriger. ss Att armen 1809, fast olyckligtvis för sent, räddade Sverge, derom torde icke finnas mer än en röst. Armeån har således äfven i detta fall uppfyllt eller försökt att uppfylla sin pligt. I sednare tider, isynnerhet under 1857 och detta års riksdag, hafva rikets ständer visat prof af välvilja för armån, hvilket: äfven tacksamt erkännes, men en svår orättvisa har äfven derunder begåtts; emot en klass deraf, eller de pensionärer, som tagit afsked före 1858, och det är på deras vägnar jag vågar, ehuru opåkalladt, uppträda. -;De, som togo afsked före 1858, hafva till större delen åtnjutit högst små löner. Vid mittinträde uti tjenst, var. underlöjtnantslönen. vid artilleriet 80 och och, när alla afdrag skett, nästan intet. Kaptenslönen utgjorde. ihtill 1830 endast 600 rdr, och majorslönen 1844. knappa 1200 rdr utiren behållning. En större ackordsränta, 6 46, erlades då; nu 5 46, oaktadt:betydligt. höjda löner. .Många af de: gamla pensionärerna hafva bevistat krig; en. del med utmärkelse, en del ntan att få bevista någon affär — en del hafva haft trägen och ansvarsfull tjenstgöring — en del lättare, men att göra någon skilnad emellan dem vore förhatligt och skulle: endast lända till mannamån. . Alla, äro de menniskor och förtjena såsom gamla och orkeslösa, en sorgfri ålderdom. Af 1858 och sednare årens pensionärer hafva få, om. någon, bevistat krig, alla hafva åtnjutit bättre löner än de som förut tagit afsked, och då ingen politisk orsak kan anvisas, hvilken gjorde det nödigt att hastigt förmå det. äldre befälet att taga afsked, så framstår åtgärden så mycket mera orättvis. Dessutom kommer den icke att uppfylla afsigten. Det är icke pensionens absoluta storlek, utan det är dess storlek relatift till lönen, som påskyndar afskedstagandet. Nu hafva de förhöjda lönerna lemnat pensionsbeloppet långt bakom sig, och troligen kommer hvar och en, som det kan, att tjena qvar. För de föregående årens pensionärer vore deremot en skälig förhöjning en stor anledning till tacksamhet, och beloppet skulle troligen icke länge föröka statens utgifter. Om rikets ständer vid blifvande votering uti förstärkt statsutskott behagade bevilja det af K. M:t äskade hela extra anslaget för armåns pensionskassa, samt det tillätes att hvad som ej ceraf åtgår för 1858 och sednare års pensionärer finge begagnas till förhöjande af de äldre pensionärerna samt ytterligare. på indragningsstaten uppfördes 50,000 rår årligen att ovtgå i mån af behbof, så skulle alla pensioner inom: armåns pensionskassa kunna uppföras till lika belopp, eller de äldre åtminstone till ungefär 100 4 förhöjd summa. : 1756 års misstag äro nu nära godtgjord den svenska armån. Endast de gamla, fattiga och sjukliga, men i många fall högt förtjente pensionärerna äro ännu i saknad af all ersättning, och månne det icke vore 1860 års ständer, hvilka iså många hänseenden. visat armåns välvilja, fullkomligt värdigt att äfven höra de få återståendes klagan och välvilligt behjerta d.n. Lundås uti Juni 1860. Schiärer von Waldheim, f. d. major vid Svea artilleriregemente