Man har länge och med skäl beskyllt tyskarne och särskildt de nationelt-liberala, att under det de sjelfva svärma för nationel enHet och sjelfständighet, äro de färdiga att sympatisera med hvarje tysk maktssträfvande att förtrycka angränsande främmande nationaliteter. Så voro deå nationella i Tyskland förlidet år färdiga att mana hela Tyskland till krig för att skydda Österrike i besittningen af de italienska länder, der dess välde af hela befolkningen varit hatadt och askydt; så ha tyskarne ganska allmänt sympatiserat med Österrikes repressivåtgärder mot dess ungerska och slaviska landsdelar, och ha tyckts anse det nästan såsom en kränkning mot Tysklands rätt, om dessa fått häfda sin nationella sjelfständighet. Sak samma med polska nationaliteten i Posen. Hvar och en vet för öfrigt, med hvilken fanatisk ifver snart sagdt alla partier i Tyskland tagit Slesvig-Holstein till lösen och gjort dettill en af det eniga Tysklands främsta uppgifter att röfva till Tyskland det danska landet Slesvig med dess till hälften rent danska nationalitet. Det är hugnande att se, att de tyska liberala ätminstone i en sak, nemligen i fråga om Österrikes förhållande till Italien, kommit på bättre tankar, såsom man kan finna af följande märkliga artikel i Kölnische Zeitung: Efter det freden i Villafranca bhfvit afsluten och Österrike afträdt Lombardiet ochilofvat återstoden af sina italienska besittningar en nationel författning, sammankallade den k. k. internuntien, baron von Prokesch, de i Konstantinopel bosatta österrikiska undersåterna och höll ett tal till dem, ur hvilket de österrikiska tidningarne då meddelade utdrag, Österrike, sade baron von Prokesch, tycktes