teringslån mot jordsäkerhet, och han anmärkte, att de i hans reservation (den vi på annat stäl:e i bladet meddela) gjorda invändningar mot detta stadgande ej blifvit besvarade med någonting annat än det obevista påståendet, att om ett sådant förbud ej stadgades, komme hela det gamla eländet att qvarstå. Något objektivt skäl, hvarföre detta skulle blifva fallet, hade man icke presterat. Blefve den nya inrättningen väl skött, skulle det vara alla andra föreningars egen fördel att vända sig dit. Det rätta sedliga begreppet vore, attenhvar skulle ega frihet att göra det, som ej skadar det allmänna eller någon enskild. Denna fribet skulle man genom ifrågavarande stadgande träda för nära. Det läte mycket lätt tänka sig, att lånebehof uppstå, som icke passa in med de vilkor som hypoteksbanken uppställt, och att utsigt förefunnes att få dem tillfredsställda, men då skulle lagstiftningen lägga ett oöfverstigligt hinder mot det fria aftalet derom. — Hr Mannerskantz, som dliksom hr Nordström, i finanskomitån deltagit i förslagets utarbetande, upptog till besvarande åtskilliga af de gjorda inkasten och visade isynnerhet, att yrkandet på en begränsning af upplåningen omöjligen lät förena sig med det föreslagna förbudet för andra att utfärda amorteringsobligationer, ty genom fastställandet af en sådan gräns skulle man afskära möjligheten för alla dem att erhålla lån, som ej blifvit delaktiga af de belopp, som utgått intilldess det fastställda maximum blifvit uppnådt. Försvarade derjemte förbudets nödvändighet med enahanda argumenter som hrr Malmsten, Åkerman och Nordström. Hvad statens medverkan anginge, så trodde hr M. densamma fullt befogad, då det vore obestridligt att den skulle höja krediten och derigenom gagna det, som innefattar det mesta af hvad som kallas Sverge och svenska folket, det svenska jordbruket. — Hr Wallenberg fann saken i allmänhet ej så utredd, att den nu borde till slutligt afgörande företagas, samt yttrade betänkligheter vid flera delar af förslaget. Isynnerhet ansåg han förbudet i 5 S vara obehöfligt och trodde, att, äfven om det. antages, det vore nödvändigt så omredigera detsamma, att ej. någon tvetydighet uppstår med afseende på sådana bolag, hvilkas egendom till någon del ligger i jordegendom. Hr W:s enmärkningar angingo för öfrigt statsobligationernas form, den medgifna upplåningen på uppsägning och utlåningen på ko:t tid, bestämmelserna om flera olika värden, bristen på homogenitet hos styrelsen m. m., och förklarade han sig slutligen a1se en återremiss oundgänglig för undanrödjande af de flera brister, med hvilka förslaget var behäftadt. — Hr Lallerstedt försvarade åter förslaget, i hvars utarbetande han deltagit. Efter att, med anledning af de yttrade farhågorna för öfverflödig penningtillgång, lifligt ha skildrat kreditens välgerningar och sökt visa att någon våda ej vore förknippad med penningetillgångars beredande, sökte han visa, dels att det omtalade förbudet ej vore något större våld än förbudet att i annan än lagbestämd form utgifva banksedlar, dels att statens medverkan vore nyttig och nödvändig både för befordrande af jordbruksindistriens framsteg och för lyftandet af statens egen kredit, som lidit genom det sätt, hvarpå hypoteksföreningarne hittills gått tiliväga. Hr L. upptog dessutom flera af de gjorda inkasten mot förslagets detaljer. Slutligen utvecklade han sin åsigt om nyttan och angelägenheten deraf, att bypoteksföreningarne för städerna äfven finge ingåihypoteksbanken, emedan man eljest om några åt skall nödgas i afseen.e på dem undanrödja samma olägenheter, hvaröfver man nu beklagar sig i afseende på hypoteksföreningarne på landet. Hr Wallenberg uppträdde slutligen ännu en gång för att replikera hr Lallerstedt, och hi Mannerskantz tör att genmäla åtskilliga af hi Wallenbergs yttranden, hvarpå öfverläggningen afslöts. SENTENSER SMER An Kas fe LK 7 LT LINA da