sin tid vegeterat i Dässeldorf; wnder det de tjugo nordboerna vistats understundom långa tider utanför intrycket af den disseldorfska konstanstalten. Men icke Beller alla nordboer hafva lyckats i Dässeldorf. Man har nog ofta sett de vackra regultaterna framhållna, under det de misslyckade förtegats. Här är icke stället att namngifva de unga män, som sannolikt blifvit rätt goda konstnärer om de stannat hemma och pjutit t. ex. undervisning vid den svenska akademien, men som ohjelpligt förolyckats i Disseldorf. Deras antal är visserligen. icke så särdeles stort, men dock tillräckligt för att kunna afskräcka andra, i konstens principer obildade ynglingar att följa exemplet. Vestigia terrent. Uch sedan I, lyckliga nordiska konstnärer, som baft framgång i edra sträfvanden, som visserligen icke visat er mäktiga af några särdeles stora ider, ty sådana kunna icke komma till er i Disseldorf, men som dock vårda konstens eld långt samvetsgrannare än flertalet af eder omgifning, hvarföre stannen I ibland denna andetorfuiga omgifning, hvarföre dröjen I i Disseldorf så många år, kanske för alltid? Månne man går grannlagenbeten för nära, om man försöker besvara denna fråga sålunda: Jo, I stannen der, emedan lefnadskostnaden i denna stad anses temligen billig, emedan många af er derstädes lefva ett lyckligt familjelif, som binder e allt fastare vid platsen, och slutligen — eme dan vanans makt är svår att bryta. Dessa skäl kunna för den enskilde mannen vara giltiga nog, men månne de äro det för konstnären?