TR Eb va rr Nr RR rr NE Några upprepade besök på sjelfva plåtsen kunna sannolikt bäst visa huruvida dessa skäl ega giltighet eller icke. En ibland de förnämsta invändningarne emot Disseldorfs lämplighet såsom säte för en stor konstskola, har varit grundad på stadens saknad af ett målningsgalleri. Man tror knappt att sådant kan vara möjligt, att en konstakademi, och dertill en konstakademi med stora anspråk, kan försöka existera utan ett galleri. Men man öfvertygas snart om den beklagliga sanningen. Det lilla, som i Dässeldorf finnes af gamla mästare, är alltför obetydligt för att förtjena namn af galleri, och det föga, som nutidens konstnörer, d. v. 8. disseldorfer-konstnärer utan ringaste uppblandning af andra skolors, hunnit leverera till det s.k. städtische Gallerier, kan inga ande ersätta saknaden af de gamles verk. sådana de finnas på så många andra ställen i Europa, äfven på dem, som aldrig drömt om att blifva säten för stora konstakademier. Men denna brist på en verklig tafvelsamlin tyckes icke genera dem, som åtagit sig värfvet att lofprisa den förträffliga skolan. Och staden heter likväl icke Abdera, utan bär I namn af konstnärsstaden, Disseldorf. Densa Istad har haft ett galleri och ett ganska utmärkt, samladt synnerligen af kurfursten Johann Wilhelm samt tillökadt af akademiens stiftare, kurfursten Carl Theodor, och det var just tillvaron af detta galleri som gaf anledning till akademiens stiftande. Detta utmärkta SES lät Maximilien af Bayern, år 1805, då an äfven var berre öfver Disseldorf, flytta till Minchen, der det skulle vara i större säkerhet under kriget emellan Frankrike och Preussen, och sedermera glömdes det qvar i Miinchen. Att Dösseldorf haft ett galleri lärer dock svårligen afhjelpa olägenheterna af fatt icke hafva. Hvarken Cornelii inflytande i början af 1820-talet eller Schadows sträfvanden, ända ifrån 1826 alltintill våra dagar, hafva kunnat läka det sår, som Maximilian Joseph tillfogade Disseldorf. Professor Bendemann, hvilken numera emottagit det genom Schadows sjuklighet och långt framskridna ålder ledigblifna direktörskapet, lärer välioke heller, om hans förmåga ock vore aldrig så stor, kunna gifva Disseldorf en ersättning för det förlorade galleriet Men då Disseldorf icke är i besittning af ett galleri, måste det hafva andra betydande fördelar, som åstadkommit det stora tillströmmandet af lärjungar från alla delar af Tyskland och äfven från de nordiska länderna, ett tillopp, som vi sett så betydligt tilltaga — på bredden? Om vi först betrakta disseldorferskolans antecedentia och sedan kasta en blick å dess nuvarande tillstånd, kunna vi måända få någon upplysning om den verkliga beskaffenheten af dessa fördelar. Den akademi, som kurfursten Carl Theodor upprättade år 1767, synes från första -början icke hafva varit betingad af någon inre nödvändighet, ty dess inflytande på den tidens konst var mycket obetydligt och förmådde icke förskaffa anstalten ett namn, som i någon mån motsvarade betydenheten af dess då utmärkta tafvelgalleri. Ibland de konstnärer, som här erhöllo sin undervisning, säger till och med Wiegmann, dässeldorferakademiens historiegraf och panegyriker, var icke en enda, hvars namn ännu i dag nämnes Efter galleriets bortflyttande blef tillståndet naturligtvis ännu sämre, och var akademien, enligt alla underrättelser från den tiden, uti ett högst jemmerligt skick ända från 1805 till 1819. Alltså först och främst inga stora anor, på hvilka Dässeldorf kan trotsa. — År 1819 började en ny tidpunkt. Akademien vaknade då upp. Men huru verkades detta? Månne genom det frivilliga tillströmmandet af friska krafter, som drogos hit genom några för Disseldorf egendomliga, i konstnärligt afseende mäktiga lockelsemedel? Ingalunda. Endast genom ett kungligt maktspråk kunde akademien åter uppstå. Den preussiska regeringen, som då fått Dusseldorf inom sinastater, tyckte att bon ville hafva en konstakademi vid Rhen. Hon sade sitt varde — och akademien. stod åter färdig. Det var alltså en oktroyerad konstanstalt, som icke egt förmåga att pånyttföda sig sjelf. Men till lycka för den sålunda uppkomna akademien vanns för densamma en konstnär, som genom sitt anseende kunde gifva åtminstone någon verklighet åt den akademiska skenkroppen. Det var Cornelius, som öfvertalades att flytta från Rom: för att öfvertaga direktörskapet, och det var Cornelii amn som lockade några lärjungar till. Däösseldorf. Konstnären var tillräckligt bekant genom sina kompositioner till Niebelungtsagan, och de lärgiriga unga trodde sig i honom finna en man, som kunde gifva någon lyftning åt de hittills i stoftet krälande konststräfvandena. Men Cornelius var för ensidig såsom lärare oeh sjelf för mycket sys2selsatt med sina egna skapelser, för att han skulle kunnat gifva oe lyftning åt akademien, om icke händelsevis erbjudit sig en särskild hjelpkälla, som blef en god anledning till praktisk lärdom och sporrande uppmuntran för de lärjungar; som så förtröstansfullt samlat sig omkring honom. Men denna bjelpkälla låg alldeles på sidan om akademien och hade pa samma nytta för honom, om ock Disseldorf aldrig funnits till. De var freskomålningsarbetena i Miincben. Cornelius hade, redan innan han emottog direktörskapet i -Disseldorf, erhållit Ludvigs at Bayern uppdrag att måla freskerna uti det nya glyptoteket i Miinchen. Efter sin flyttning till Dusseldorf utgjorde fullgörandet al detta u pdrag hans förnämsta sysselsättning. Han delade gin tid emellan de begge städer: na, men äfven under sitt vistande i Dissel dorf tänkte han på föga annat än freskerp: i Mänchen. Under vintrarne utarbetade har i Disseldort med sina elevers tillhjelp cd cartoner, som ban om somrarne med sammi elevers bistånd utförde i fresker i Minchenp. Denna verksamhet för disselsorferskolan var. såsom sagdt, en god anledving till praktisk lärdom och sporrande täflan för de ung: konstnärerna, men buru ensidig var den dock icke och hura föga förenlig med den utbildmäta JR AN NRA Ira MTG Ta ER EA CE FR SRF SET me AK EE ER AS En a RK ER RV KR a An Rn KR