tva eller tre granarsman, hvilka. varit. hans följeslagare i de flesta af bans äfventyr såväl i nya som gamla verlden samt lika många yngre män, hvilka äro vana att lyda hans befallningar, vare sig att det värf, som uppdrages åt dem, synes verkställbart eller allI deles omöjligt. Utom italienarne och ung4 rarne voro äfven några af Garibaldis engelska krigare med — major, numera öfverste Leveson, en ung man, endast 33 år gammal och smärt. till. växten, men begåfvad med. nästan herkulisk styrka och ett himmelsstormande mod — en man; hvars namn icke kan vara obekant för någon, som Känner till krigen på Krim och i Indien. Han-kommer för att kämpa med Garibaldi till lands och sjös och skänker honom biståndet af en hel här i sin egen person; dessutom är han egare af en jakt och ämnar temanna densamma med ett dussin engelska sjögastar samt omkring 60 frivilliga vågbalsar, om: hvilka verlden snart torde få höra talas. Vi hade äfven med oss kapten Dowling, som skall kommendera ett batteri Whitwortb-kanoner, och mr Edward F. Jarvis, en ung sjöman, som försakade befälet öfver sitt fartyg i England för att använda sin skicklighet och sitt mod i Garibaldis tjenst. Kaptenen å Amazon,, R. L. Weeks, är också en lika stor beundrare af Garibaldi. Jag inbillar mig ha utfunderat några af de särskilda tjusningsgåfvor, genom hvilka Garibaldi tyckes utöfva ett så stort inflytande på alla, som nalkas honom. Vi voro i går en famille, och ehuru kapten Weeks hade ställt sin egen bytt till sin ryktbare gästs uteslutande förfogande, slog dock Garibaldi sig förtroligt ned ibland oss och gjorde sig en lycklig, ja till och med en munter dag bland sina vänner, Föregående dagen hade varit förfärligt varm — ovanligt varm, sade man mig, till och med för Palermo, och i går T bade vi ej en enda vindfläkt, ehuru vi voro Å på sjön, och ingen svalka afkylde den glöI dande ugn, hvartill : himmel och haf blifvit förvandlade. Flämtånde och försmäktande af värme, voro vi temligen loja och tröga; men generalen vandrade omkring bland de särskilda grupperna på däck och hade några förbindliga och lämpliga ord för en hvar af dem, ådagaläggande denna förmåga att känna igen personer, att erinra sig menniskor, saker och -omständigheter, huru obetydliga de än äro, hvilken betraktas såsom ett.af kunglighetens medfödda privilegier. Han var klädd i sin vanliga diktatorsdrägt, den oumbärliga flanellsskjortan, en sidenhalsduk, knuten löst och yfvigt kring halsen, ljusgrå byxor samt den moderna batten med uppvikta brätten. Den oerhörda bredden öfver generalens axlar, hans kolossala bröst samt hans ansigtes naturliga värdighet och lejonlika majestät fresta betraktaren att öfverskatta hans verkliga kroppslängd, hvilken säkerligen dock ej är öfver medelmåttan, Man måste ställa sig bredvid honom och jemföra honom :med: vanliga män, för att tagas ur den villfarelse, till hvilken vördnaden för denna aktfningsbjudande gestalt förleder en. Håret befinnes vid närmare granskning vara mörkbrunt, nästan svart, mycket mörkare än skägget, som är blackt eller stöter i rödt. Han har sitt hår temligen långt. Skägget är yfvigt och förminskar det ovala ansigtets längd, hvilken eljest skulle förefalla -för stor. Tinningarne äro något såmmantryckta i ögontrakten, och en ganska stark, sned intryckming: förmärkes äfven kring ögonbrynen. Kindknotorna äro utstående och näsan skjuter fram mellan dem i en fullkomligt rät, lång linea med den lindrigt tillbaka sluttande paanan. Hyn på den lilla del af ansigtet, som ej döljes af skägget, är ej blott bronsfärgad eller solbränd — den har en egen blodaktig anstrykning och är tätt öfversållad med otaliga fräknar. Denna ovanliga hy, anletsdragen, skäggets färg, i förening med det svarta ögats lugna, men djupa uttryck, allt bidrager att gifva hans ansigte denna egna karakter, som åt Garibaldi förvärfvat benämningen lejonansigten. Mot aftonen befann generalen sig i ett djupt samtal med Tirr, då hans uppmärksamhet Väcktes af ljudet af glada röster från fören affartyget. Han gick bort till sina kamrater, som häde uppstämt ett slags frivillig konsert; han köm-dem allt närmare och närmare, tilldess hän först stod och sedan satt midt i den glada gruppen. Alla de med ringa framgång krönta försöken till folksånger, hymner eller melodier, som lefde ett efemeriskt lif under de många polit ska rörelserna åren 1831, 1848 och 1849, uppstämdes här. Garibaldi beklagade, att Italien — detta land, som; om det är stort i något, väl är det i mus:kaliskt afseende — ensarat af alla länder under solen icke hade någon folksång. -?Jag kunde?, sade han med en lätt anstrykning af bitterhet, som mången italiensk fosterlandsvän erfarit, jag ; kunde sjunga för eder krigssånger från väl tio barbariska, ja rent af vilda folk, men jag skulle icke kunna sjunga tre noter, som hade samma djupa verkan på en italienares hjerta, som måarseljäsen på fransmännen eller God save be Queen på engelsmännen?. Det oktadt försökte han sig med en italiensk sång, och hans fylliga, mjuka röst — mjuk i sången, men skarp som en klinga i samtal, när det nått en viss höjd — hördes öfver hans gamla kamraters chör, då de sjöngo den sång, som mest blånd de många tycktes hafva slagit an på hjeltens fantasi. Flera andra mer eller mindre krigiska eller fosterländska sånger försöktes, men i allmänet rönte de-ej samma framgång. Vi bade re fruntimmer ombord, hvilka hade förenat :ig med denna grupp; och Garibaldi visade tem den artigaste uppmärksamhet. Det fine8 icke någon galla i den mannen; eljest skulle man kunna undra på, buru han efter indelsen vid Como vill se en qvinna i anstet. Två af dessa fruntimmer voro sånger:Or till yrket, och den eza af dem lät öftala sig att glädja sällskapet med ett mera Idadt föredrag. Garibaldi hade satt sig på 1 vattentunna, med fötterna på ankarkettincn, armbågarne mot knäen och ansigtet lua 1t mot händerna, och lyssnande till sången ÅA OM ant VA pA DE Ki År rer VAA LA FE KL va l st Vv ON CM (Hör ke OM TA jugt SS KR FR. AR t d (villolfe Fot file Ke