anledning kan vara påkallad. Under sådant förhållande har en icke ringa uppmärksamhet väckts af ett par lystringsartiklar i tidningarne Folkets Röst och Stockholms Dagblad, hvilkas spalter, såsom väl är bekant, vid vissa vigtiga tillfällen och i afgörande ögonblick alltid stå till disposition åt de maktegandes eller byråkratiens intressen. Den ena har nemligen i lördags och den andra i dag, således nyss före det förstärkta utskottets sammanträde, som blir i morgon, tjenstvilligt gått tillhanda, för att på det bevekligaste anslå känslosträngarne hos det förstärkta utskottets ledamöter, och bönfalla åtminstone om några röster från borgareoch bondestånden, till vinnande af pluralitet för det ifrågavarande anslaget. Utan att nu ingå i sjelfva materien af det ofta förut afhandlade ämnet, kan det derföre vara skäl att i korthet erinra om ett och annat, som angår det taktiska af frågans föregående behandling, för att söka leta sig ett svar på det spörjsmål, som finnes öfver denna uppsats. Insändaren i Dagbladet lägger handen på hjertat och anser för en samvetspligt,, att såsom utgångspunkt för sin böneskrift erinra derom, huru rikets ständer ansågo angeläget, att åtgärder utan uppskof vidtoges, för att medelst befästningar betrygga hufvudstaden mot fiendtliga anfall och anslogo 200,000 rår till förberedande åtgärder m. m. Det torde då också förtjena att å andra sidan påminna om, huru detta beslut tillkom. Oaktadt alla de sangviniska föreställningar, som vid riksdagens början voro rådande hos regeringen, angående statens snart sagdt outtömligt rika inkomstkällor och hastiga fortskridande i välstånd, som äro bekanta dels genom den kolossala tillökningen i regeringens anslagspropositioner, dels genom hr fi nanschefens blomstrande framställningar på riddarhuset, tilltrodde sig regeringen likväl icke att föreslå något anslag till Stockholms befästande, ej heller fanns någon plan dertill behörigen pröfvad. Det blef derföre så tillstäldt, att förslaget framlades genom enskild motion; och med den förkärlek, som hos högsta makten råder för allt utvidgande af militärväsendet, var det ju tydligt, att regeringen, gudbevars, icke skulle hafva någonting emot, om rikets ständer ville vara så beskedliga och gifva penningarne. Dessutom var det ju bara ett litet försök, som betydde föga vid sådant öfverflöd på den kraft, som ligger i rervus rerum; och slutligen vore det icke värre än att man kunde hvila med det påbegynta arbetet, om det till nästa statsreglering blefve knappare om medel. Förslaget väckte emellertid protester från många håll, ända derhän, att det är notoriskt att inom borgareståndet flera af de i öfrigt mest sangviniska ledamöterna yttrade sig ganska skarpt emot detsamma. Sålunda kom det till två stånd emot två, under de lifligaste protester från fleratalet i borgareoch bondestånden. Uppmärksamheten var äfven då spänd på utgången i det förstärkta utskottet, som skulle afgöra i sista hand. Men såsom man numera vet räknade detta utskotts ledamöter inom bondeståndet då ibland sig en Ola Månsson, hvilken derjemte utöfvade ett icke så obetydligt inflytande på några af sina kamrater, och resultatet blef att anslaget drefs igenom med, om vi minnas rätt, ett par rösters öfvervigt. Så förhöll det sig vid den riksdagen, med den opinion hos rikets ständer, som Dagbladets insändare nu åberopar såsom ett hufvudstöd för sitt försök att röra några hjertan i morgondagens förstärkta utskott. Betraktar man vidare frågans ställning vid denna riksdag, så förekommer först och främst att om regeringen hade ansett befästningens omedelbara fullföljande nu så vigtigt som ombuden i Dagbladet och Folkets Röst låta påskina att det skall vara, d. v. s. såsom af högsta vigt för att ej äfventyra rikets bestånd, så hade regeringen ock naturligtvis upptagit segern i förstärkta utskottet vid förra riksdagen såsom en anledning att nu sätta denna fråga på dagordningen, d. v. s. att upptaga anslagsfrågan i sin proposition om statsverkets tillstånd och behbof under fjerde hufvudtiteln, som angår försvarsverket till lands. Detta skedde likväl icke... Men deremot förnyades samma tilldragelse som sist, nemligen att en enskild motionär steg fram och åtog sig chefens för landtförsvaret roll i detta ärende, och äfven sedermera har saken haft ungefär samma gång, då de två första stånden ånyo, oaktadt statsutskottets afstyrkande, bifallit anslaget. Det första som härvid skulle vara lärorikt att veta är, huruvida man har skäl att anse den ifrågavarande påkänningen genom Dagbladet och Folkets Röst utgöra en direkt manöver från regeringens egen sida, eller härleda sig blott ifrån de byggnadslustiga medlemmarna af ingeniörkåren. Såvidt man har att döma efter begreppet om det skickliga. synas flera skäl i det längsta tala emot att att antaga det förra. Först förekommer nemligen, hvad här förut är nämndt, att regeringen sjelf icke ens nu vid andra riksdagen velat åtaga sig ansvarigheten för förslaget. och sedan att så många sakkunniga yttrat sig dels emot hela saken, dels emot sättet. De är egentligen den ryktbare byggmästaren al vårt dyrbara, ja genom de ständigt återkommande anslagsfordringarne alltför dyrbara nationalmuseum, hr generalmajoren Kleen, som står i spetsen för förslaget och som talat för detsamma i statsutskottet. Lemnande emellertid derhän huruvida högsta maktens önskningar här stå och skyla sig bakom hr generalmajoren eller icke, och om således det hele är ett förtäckt spel, synes det åtminstone för det försvärkta utskottet vara skäl att tänk: efter, huruvida; om så skulle vara, det är rät: eller konstitutionelt formenligt att gynna et: sådant sätt att framdrifva anslag; om det ä; rätt eller konstitutionelt att sätta regeringen tillfälle att inför nationen två sina hände efteråt och säga: Det är icke vi som belasta de skattdragande med denna utgift; det är riksståndens ledamöter, och vi kunna ju ick: ER ROTSEE I OO DL