mentet med allmänna val, som re Jan två!gånger blifvit uppskjutet — från J li till den 26 Augusti, och nyligen från den 26 Augusti till den 20 Sept. — ögonblickligen och för alltid uppgifvas, så smeka sig dock, åtminstone för närvarande, många aktningsvärda italienare med hoppet, att Frans II har för afsigt att, liksom Victor Emanuel, hålla tro och lofven mot sina undersåter. Det finnes således några till och med verkliga liberala, som ej godkänna Garibaldi såsom Neapels sannskyldige befriare eller dela hans förhoppning på Italiens enhet. Men det finnes ingenstädes någon enda italienare, som ej brinner af harm, då han läser berättelserna om de österrikiska grymheterna i Venedig, och ifrigt önskar, att de tyska inkräktarne måtte helt och hållet fördrifvas från den mark de sålänge förtrampat. Det är nu konstateradt, att beskattningen i Venedig tager 60 procent af alla venetianska medborgares inkomst; det förfärligaste och grymmaste spioneri kringgärdar hvarje italiensk familj; de, som tillfälligtvis vistas utom staten, återkallas vid äfventyr af absolut konfiskation af deras egendom; män af alla klasser arresteras till och med i sin säng, ryckas från sina familjer, hållas i fängelse blott på misstankar, och deras hjelplösa hustrur och barn göras till tiggare. Med ett ord, det finnes intet slags förtryck — undar.tagandes måhända den ohyggligga tortyren, som besuddlade de neapolitanska och sicilianska fängelserna — hvilket ej nu står i sin högsta blomstring i Venetien, och tusentals biltoga venetianare ba sökt sin tillflykt i Piemont. Under dylika förhållanden, hvilka allestädes äro bekanta och ingenstädes så djupt och oaflåtligt agga som i norra Italien, skulle det endast objelpligen utvidga den klyfta, som tyvärr öppnat sig mellan revolutionens store ledare och det konstitutionella partiet i Piemont, om Garibaldi öppet afstede från kronan på verket, för hvilken Piemont naturligtvis hyser det lifligaste intresse. Det utgör ännu ett ämne för stora tvifvelsmål i Sardinien, huruvida en politisk förening med Neapel är möjlig och rådlig — huruvida det ej voro bättre att ha en konstitutionel bundsförvandt i söder, än attslå under sig alltsammans. Men det är ingalunda något tvifvel underkastadt, huruvida Venetien med trygghet kan förenas med Piemont eller ej. De sardinska statsmännen inse nogsamt, att det ej kan bli någon varaktig fred innan denna händelse timat. Så länge det venetianska folket försmäktar under det: olidligaste förtryck, och Österrikes mäktiga armå innehar fästningsfyrkanten, kan Piemont aldrig vara säkert för revolutionära rörelser inom landet eller anfall utifrån. Och ändock kan försök att uppnå det politiska slutsyfte hvilket Piemont framför alla andra ifrigt efterlängtar, för närvarande ej ens göras utan Garibaldis oansvariga bistånd i rättan tid. Dr: sardinska ministrarne bero af förbindelsern: till Frankrike — och stå äfven i förhållander till England och Preussen — hvilka skull göra det till en ren galenskap af dem at gripa till offensiven mot Venetien. Garibaldi kan, om han lyckas i södern, göra för dem hvad de sjelfva ej kunna ännu under en lång följd af år göra; men om han skulle plötliligen öfvergifva alla planer på ett sådant slut. skulle han frivilligt förspilla till och med det mått af motsträfvig sympati, hvilket de til) händerna bundna statsmännen ej kunna undandraga honom, Af alla dessa skäl påstå vi, att det ende syftemål, som man vet ligga den store italienske ledaren om bjertat, ännu bör söka ernås i hela sin fullständighet, emedan det erbjuder den största utsigten att, om någonsin, bli förverkligadt. En stympning af detta syftemål. hvartill man rådt Garibaldi, skulle vara ej mindre olycksbringande för hans planer till och med ur den kallaste och försigtigaste synpunkt, än det blefve för sjelfva källorna till hans magiska inflytande på sina landsmän.