till Mantua och Verona. betraktande häraf och af de framgångar, som Garibaldi oupphörligt vinner, anser Morning Post österrikiska regeringen icke böra förlora ett ögonblick för att bringa sina angelägenheter i ordning. Hvarje försök från Österrikes sida att vilja . förkrossa Italien genom att öfverskrida grän-: sen, likasom i fjol, skulle endast ha till följd att påskynda kejsarerikets fall. Österrike kan hemta nyttiga lärdomar af det som nu tilldraI ger sig i södra Italien. Den anmärkning, tillägger bladet, som lord Palmerston gjorde för några dagar sedan, nemligen att Garibaldis framågngar ej kunna förklaras af annat än det tillstånd af ytterligt förfall, bvaruti. det neapolitanska systemet befinner sig —I denna anmärkning eger sin tillämplighet äfven på andra hof och andra kabinetter än Neapels. Och vore ock den: beryktade fyrkanten tio gånger starkare än den verkligen är, så kan dess besittning i farans stund; om bastionerna försvaras af uppretade ungrare, knotande galicier, missnöjda kroater, snarare utgöra en källa till svaghet än till styrka. Fästningar, som endast försvaras af trupper från missnöjda provinser, skulle ejlänge kunna hålla stånd mot en stor nationalarmå, kom-Å menderad af en Garibaldi. Afven Economist uttalar sig uti en artikel om Garibaldis pohtiska ställning emot Times artikel på följande sätt: aDen besynnerliga och välvisa förmaning, som Times för några dagar sedan ställde till Garibaldi, att han skulle med ens gifva tillkänna, att det ej ligger i hans plan att befria Venetien, utan skall rygga tillbaka för hvarje försök, som skulle indraga andra än italienska trupper i kriget, är ett af dessa verldskloka råd, som bevisa, att rådgifvaren aldrig satt sig in i orsakerna till Garibaldis underbara och oafbrutna framgångar. Vi vilja dermed ingalunda säga, att det är Garibaldis pligt att öfverlägga om ett dylkt steg nu, då han just nyss börjat beträda den djerfva bana, hvars sista och djerfvaste slutpunkt detta företag skulle vara. Ännu har han blott med en ringa hop landstigit i Calabrien — en neapolitansk garnison ligger ännu qvar i ett nästan ointagligt fäste på den ö han lemnat — en mäktig neapolitansk armå, hvars politiska mening hittills ingalunda bhfvit tillräckligt pröfvad, står i fält framför honom och en påflig arm6 bakom honom, anförd af en skicklig och erfaren fransk officer. Men ännu dåraktigare vore det att lyssna till det råd Times så välvilligt gifvit och förbinda sig att icke taga detta sista steg till Italiens fullständiga befrielse. I ett företag sådant som hans be10r nästan allting på att de höga syften, som leda honom, smitta omkring sig. Det är den orubbliga tillförsigt, som. hela Italien sätter till Garibaldi — den osvikliga visshet, man hyser, att han helgat sina stora gåfvor åt ett ädelt och heligt värf, som lockar motståndaren öfver till hans sida, hvarhelst han framgår, och afväpnar alla på hans väg, utom det låga tyranniets uslaste verktyg. Hvem kan ej inse, att ädelheten och uppriktigheten i hans stora syftemål djupt kränkas af ett sådant beteende, som Times tillstyrkt? Det skulle verkligen i någon mån afväpna Österrikes jalousie och förminska Preussens nerfretliga fruktan, om man ville taga en sådan mans som Garibaldi ord på, att, om lyckan stode honom bi i södern, han skulle lemna Venetien utan räddning. Men huru kar väl fördelen af att skingra Österrikes oro eller till och med att minska Preusens farhågor ett enda ögonblick jemföras med vigten af att hålla Italiens tro på Garibaldis syften vid lif i sin renhet, enkelhet och helhet? Blefve det väl en gång kändt, att han förbundit sig att, då han befriade Italien från dess inhemska tyranner, lemna dess utländska förtryckare i fred och ro, hvem kan då tvifla på attitalienarnes rättmätigt entusiastiska kärlek till Garibaldi skulle förlora -hälften af sin styrka? De skulle finna, att han ej kunde sätta den tro till sin saks helighet, hvilken hittills satt honom i stånd att utföra sådana underverk, om han onödigtvis slumpade bort en enda möjlighet till fullständig framgång, för att obetydligt minska svårigheten af en del af sitt värf. Den nästan magiska verkan af hans namn och hans företag skulle med ens förgå — de neapolitanska soldaterna skulle ej längre anse det nästan såsom ett helgerån att strida mot en man, som redan ingått förlik ning med Österrike — och den förtrollning, som förmår det okunniga italienska folket att sätta en nästan vidskeplig tillit till honom, skulle för alltid försvinna. Times råd, ehuru välvist det än vill vara, är ett af de minst kloka vi någonsin hört. Lyckligtvis är det ingen fara för att Garibaldi skall lyda det. Men det är måhända ej alldeles så säkert, att vår engelska regering icke kan vara ifrig att påtruga den italienske härförarens vänner och anhängare en dylik förment förståndig politik; och endast derföre är det som vi äro angelägna att bevisa den verkliga oklokheten deri. Det vore sannerligen ett olyckligt steg af Garibaldi att förverka större delen af den sympati, som hans företag måste väcka i Norra Italien, genom att med ens uppgifva alla planer att befria Venetien. Det må vara och är också utan tvifvel sannt, att den neapolitanska regeringen är den uslaste i Italien — uslare till och med än den österrikiska i Venetien. Men det är äfven sannt, att af alla Italiens stater är Venetien näst efter Piemont det land, som mest är förtjent af att bli fritt, det är den stat, der för närvarande det öfvermäktiga tyranniet förderfvar det bästa politiska material Italien kan uppvisa, om man undantager Piemont — den stat, der sjelfstyrelsen var mest sansad, lugn, patriotisk och lyckosam år 1849, och hvarest det främmande oket är mest tryckande och minst förtjent. Det är också, om vi få tro de sednaste underrättelserna, denstat der man för närvarande känner tyranniet mest förkrossande, och hvilken derföre Italien för ögonblicket omfattar kanske med sin lifligaste sympati. Sjelfva konungen i Neapel söker nu hjelpa upp sina affärer med om hava ardminickiet vh an mild vare