liksom stjäla in några halftorra lass mellan regnskurarna, utan kan man i lugn vänta med inkörningen tills tjenlig väderlek inträffar och säden fullkomligen upptorkat. Är torkställningen tom, så afskärer man med en skarp knif banden, inoförer och tröskar dem lika med det andra. Materialerna och arbetskostnaden vid denna metod äro obetydliga i jemförelse med den fördelen, att få sin gröda välbehållen under tak. Då vanligen vid skörden man måste afvakta torkväder, för att skära och skyla, kan man nu göra detsamma fastän halmen är våt; och har man blott i god tid, innan säden börjat mälta på åkorn, uppsatt densamma, kan man sedan vara säker, att den, äfven i svåraste väderlek, lider vida mindre skada, än om den qvarstått oskuren. Mången torde föreställa sig, att en orimligt stor mängd stör och gärdsel till detta hässjningseller skylningssätt åtgår. Detta är likväl ej fallet; man kan sätta kärfvarne helt tätt, och ett försök skall snart visa, att ett par hundra alnars sträcka rymmer en oväntadt stor mängd säd; så att den gärdesgård, som stänger bondens kalftäppa, nedtagen och på detta sätt använd, om ingen annan tillgång gifves, skulle oftast förslå att från förskämning rädda hela hans sädesgröda; och är detta bergningssätt att rekommendera för all höstsäd, särdeles för hvete, som annars så lätt skadas af regnväder vid bergningen ). Trindskylar användas allmänt i Nerike och Södermanland och på flera ställen. Dessa uppsättas sålunda: Sädeskärfvarne sättas på rotändan så tätt som görligt är intill hvarandra, med axen uppstående och hboplutande. Skylen kan vara större eller mindre, men bör vara väl sammanpackad i en rund form. Göras skylarne för stora,: så torka de långsammare; sättas de deremot för små, så stå de mindre säkert under storm. Det lämpligaste är att de göras så stora, att de hålla omkring 3 alnars diameter vid marken. Sedan skylen är sammansatt, sammanslutas axen i spetsig form och ombindas med ett halmband. Derefter gör man en hatt af två sädeskärfvar sålunda: dessa hop!äggas jemnt med rotändarne och hopbindas med ett starkt band så nära axen som möjligt; derefter brytes sädeskärfven vid bandet, så att stubbändarne af halmen vändas tillbaka öfver axen, hvilka, då hatten sättes öfver skylen, komma inåt de andra axen, och blifva jemte dessa täckta af hattbandets jemnt utbredda halm, som når rundt.omkring öfversta delen af skylen. Det hål, som uppsommer i hattkärfvens midt, fylles med några uppdragna halmstrån, så att en topp elller spets på skylen bildas, Hatten fastbindes slutligen med starka halmband i kors öfver hvarandra, fästade vid skylens undre sädeskärfvåt ). ) Jfr uppsatsen Om sädesbergning i våtår., af J. P. Wennström, uti Arrhenii Tidskrift för Landtmannaoch Kommunal-ekonomien för år 1853, 3:dje häftet. 4) Å vissa orter brukas två hattkärfvar, då den ena sättes ofvanpå den andra, och fastbindas båda med halmband; öfversta hatten kan ock göras mindre och sättas med axen hängande nedåt, såsom på Ekmanska skylstackarne.