ha förlorat allt hopp att återställa sina fränder i Centralitalien, att understödja sina ståthållare i Rom och Neapel, beröfvadt sin inflytelse på halfön, ha samma intresse att der bibehålla, med oupphörliga uppoffringar, en provins, svår att vakta, och hvars besittning ej har annat värde än såsom ett medel att öfver närgränsande stater utöfva ett moraliskt inflytande, som numera är nästan helt och hållet förloradt? Jag tror det icke; och ett! dylikt köpeanbud, så förmånligt för de österrikiska finanserna, skulle då ha vida större sannolikhet att antagas än fallet var kort efter fördraget i Villafranca. terstår frågan om österrikiska och tyska gränsernas säkerhet, som man nu för tillfället vill finna i Mincio i stället för på Alperna. Denna frågas besvarande må sparas till et annat tillfälle; nu vill jag blott erinra om hvad många i sjelfva Tyskland numera börja inse, nemligen att bästa skyddet för tyska förbundet vore att söder om Tyrolen och Kärnthen hafva ett emot sig vänligt sinnad folk. Allt hvad jag här velat bevisa är att hvarken Garibaldis personliga karakter eller de återstående hinder, som han har attöfvervinna, rättfärdiga Times farhågor och goda råd. Dessas minsta fel är att vara förtidiga och att möjligen kunna störa verksamheten hos den man, som är representanten för allt hvad den italienska poliuken i detta ögonblick har logiskt och utförbart. Utan honon skulle denna politik nedfalla i Mazzinismens öfverdrifter och denna; omöjliga republik, hos hvilken den okuflige konspiratören hade velat söka en enhet, som Garibaldi nu eftersträfva i Vietor Emanuels namn, och till förmån för. den hberala och konstitutionella monarkien.