BLANDADE ÄMNEN. —-Sprättar år 1807. I sina fysiskt medicinska iakttagelser öfver Köpenhamn meddelar Callisen följande beskrifning på de moderna ungherrarne den tiden. Stora, gigantiska, platta hattar, hvilka vanligtvis bäras under armen, och som, då de begagnas till hufvudets betäckniog, äro en half gång till så breda, som skuldrorna, kortklippt hår, som ruggas upp med fuktadt linne, så att det antager ett lurfvigt Brutusutseende, ofantliga polisonger, halsen omvirad med många halsdukar, så att de betäcka hakan och göra halsen tjockare än hufvudet; oerhördt stora uppslag på rocken, upphöjda, uppstoppade axlar, så att dö se vanskapliga ut, ärmar så långa, att de nästan betäcka fingren, korta, framtill afrundade rockar utan fickor, korta vestar, som knappt nå öfver bröstet, med höga kragar och små fickor, som tjena till förvariogsrum för ett eller två ur, hvilka dessutom hänga i en shodd öfver axlarne, vida byxor, som nästån räcka upp under armarne och ned till: fotknölarne, samt ungerska stöflor. Den unge mannens vanliga ställning i denna drägt är med händerna i byxfickorna. Detta är i korthet, tillägger Callisen, vvära sprättars kostym på sednare tiden, hvilken, trots det karikatyrmässiga deri, dock genom vanän små: -nibgom upphör att vara stötande för ögat. Tiden skall förmodligen snart åter göra en förändring häri. Byxorna brukades för någon tid sedan så snäfva, att benen till störstå mehn för helsan måste med våld brå in i dem: Det är bekant, att grefven af Artois lagligen lät skaka sig ned i sina byxor af sex händ: fasta karlar; nu (1807) äro byxorna så vida, att två ben beqvämt kunna rymmas i ett byxben. z En gammaldags quadrille. Jag var under sista julen i Sverge — berättar en korrespondent till en dansk tidning, efter att liftigt ha skil drat den bekanta pariserdansen cancan — och vår nästan Avurje afton i muntert sällskap, men en afton öfvergick dock alla de öfriga. Vi hade ätit godt, druckit med smak, sjungit con amore, lekt med yrande nfönterbet och dansaåt med ungdomlighet. Då föreslög en liten yrhätta, att vi skulle dansa en gämnäldags quadrille, och att hvar och en af oss unga, såväl herrar som damer, skulle bjuda upp de gamla, ju äldre desto battre. Förslaget antogs straxt, och inga invändhingar från de gamlas sida hjelpte. Flie korna kommo släpande med sina gamla farbröder, och unogherrarne ledde fram sina tanter: Redan den gammaldags musiken försatte oss i en egen stämning. Isynherhet grep den så en gammal militär att han glömde sina sextio år och tog sig till att göra entrechats. Hans vis-å-vis, en ung student, ville ej ge gubben efter, utan började strax taga några ofantligt höga skutt, men deraf -blef blott några flicflac och allmänt skratt. Exemplet smittade. Eh hedersam örlogsman från förra århundradet, som häde glömt bort quadrilleturerna, slog plötsligt öfver till en engelsk reel; Hvilken förr i verlden varit häns favoritdans, och hans sjuttonåriga dam improviserade ett slags tarantella, för att följa med honom. Nu började också mormödrarna att slå sig lösa. Med graciöst upplyftade klädningar och hopp och skutt så storartade, att de yngre aldrig sett någohting dylikt, uppdukade de reminiscenser af sih ungdoms: modedanser: — -ypglingarne försökte härma dem dch gjorde :de tokroligaste krumsprång. Snart var deten allmän täflan. I kraft af den frihet; som. blott åldern förlänar,; öfverträffade gummorna sig sjelfvä iskoketteri för sina unga kavaljerer; och turen mellan, :gubbarne och flickorna blef snart en komplett pas de deux amoureug. Allt var jubel och skratt, hvar: och en dansade på sitt sätt och visste bokstafligen ej, på hvilket ben han skulle stå, och midt inne i hvirfveln spatserade den gamle, vördnadsbjudande presten med småmysande värdighet. Han hade aldrig lärt att dansa, men hade takt både i hufvudet och hjertat; derföre kunde han deltaga i ungdomens glädje, utan att störa den. Jag har aldrig sett någon dans så vacker oeh så sann som denna quadrille.. Alla åskådarne: voro också hänryckta deröfver, men isynnerhet en gammal fransk språkmästare, hvars förtjusning öfversteg alla gränser. Han gret af rörelse. Herre Gudh -— sade han sedan till mig — det är nu fyratiofem år sedar jag såg någon cancan, och aldrig förr bar jag seti en såvackeri — Han hade rätt: det var idealet af en cancap. .— Den 18 dennes vigdes i Hamburg en blanc de många medlemmarne af wiärtembergska regenthuset, hertig Ernst, 53 år gammal, vid mamsell Nathalie Eschborn, under namnet Frassini känd såsom utmärkt sångerska.