lilla skydd för riksbanken, hvad det är sorgligt, ty då slapp man ju ifrån alla reformer — I detta förargliga ord som aldrig bordt vinna burskap uti vårt språk. Bondeståndet har voterat skatt på cigarrerna, och det var inte underligt, ty på landet röker man Bellman, och Gefle vapen, Tuppen, och Röda rosen,. och -på dem har det aldrig varit fråga om någon skatt. En och annan talade visserligen för cigarrernas frihet, men det var bara sådana der herrar som inte.ens bondeståndet kunnat undvika att få i sina leder — huru renblodigt det än vill söka att vara. Men om det nu blir skatt på cigarrerna, bur i all verlden skola våra Norrbrolejon bära sig åt, hvilka med en sådan gudomlig suffisans bära cigarren i mungipan och lorgnetten i ögonvrån? Huru skola de hädanefter som hittills kunna hafva råd att gå med eld i munnen och att öfverallt både ute-och inne visa sin uppmärksamhet mot det täcka könet genom att blåsa det stora moln af cigarrök i ögonen? Man säger att man vill skattlägga öfverflödet för att på detta sätt draga nytta deraf för landets förkofran. -En vacker tanke i sanning! Men drag ut konseqvenserna, och hvar komma vi att sluta? Jag vill inte tala cm att krinolinerna komma attbeläggas med skatt, i samma grad som de nu beläggas med siden och blonder — de äro sitt öde värda, — men huru mycket annat öfverflöd finnes icke som vi nu hafva svårt vid att undvara. Det är inte heller meningen att undvara, vi ska bara betala, — säga skattens försvarare, icke tänkande på det farliga , prejudikat som de härigenom framställa, och som i en icke aflägsen framtid kan komma att drabba dem sjelfva. Nej, då var det mycket förståndigare att lägga skatt på teologie doktorer och Carl den trettondes riddare — de: äro verkliga öfverflödsartiklar, hvilka bordesvara till införsel förbjudne. Men sådana skyddstullar vilja icke våra prohibitister veta utaf, och det fastän de velat hafva sådana både för fläsk och oxkött samt en mängd andra gudsgåfvor. Rån och mord höra ännu till ordningen för dagen i en hel mängd menniskors inbillning. Alla landtställen äro öfvergifna af sina som marnöjare, ty det är inte nog med att man öfverfalles af ett Herrans väder, man riskerar äfven att i skog och mark träffa på — både barar och räfvar, som .spökrädslan förvandlar i rindöboer och långholmare. Att det dock ickestår så väl till med allmänna säkerheten som polisen vill påstå, synes bäst af den arme f. d. marinsoldaten Tropps otur att ständigt blifva öfverfallen och rånad på sitt goda namn och rykte. Man har ofta hört sägas att hufvudstaden skall vara ett Sodom och Gomorrha för de arma landtboerna, men ingen :har väl hårdare fått plikta för sitt begär att se Stockholm än just den beskeålige Tropp, som säkert gör klokast om han troppar af ner åt Blekinge, så att han slipper göra polisen mera besvär än hvad han redan gjort. Medan vi nu som goda undersåter hålla på att göra våra tillredelser till en storartad illumination för vårt snart återvändande konungapar, roa vi oss så godt vi kunna. Våra sommarteatrar göra goda affärer, den ena på AnnaLisa, den andra på ett lyckans barn, och publiken är förtjust och kritiken är belåten öfver öronen. Humlegårdsteatern spelar charmant och Djurgårdsteatern gudomligt — m:ll Forssman fördunklar fru Hwasser, och frå Almlöf har vunnit 100 procent i talang sedan hon varit utrikes. Der ser man hvad det gör att komma ut! ropa de, som ifra för resestipendier åt våra artister, och jag instämmer med dem af uppriktigaste hjerta! Hr Wohlfahrt har med ett djerft drag strukit ett streck öfver bela norska frågan. — han bär förenat Svea och .Nore genom kärleken — publiken har applåderat — om åt tablån eller åt de vackra figurerna — hvad vet jag, och frågan slir nu: Hvad skall Allehanda säga? Troligen som den gamle skådespelaren, hvilken hissade upp ridån och icke fick applåd. Nå, hvad sade han då? Ingenting annat än: Otacksam publik I Expeditionschefen Brandel har abdikerat från herraväldet öfver Tyskbagarbergen, men i likhet med andra potentater har:han gjort en vilkorlig abdikation. Han har öfverlemnat berget på det vilkor, att drätselkommissionen och icke de enskilda skola verkställa genomsprängningen! En sådan fifhkus! På det sättet vet han att han kan vara lugn, ty i det fallet vill jag våga 100 mot I på att det.icke blir någonting af hela affären. Djurgårdsslagsmålet har upplefvat första afdelningens sista akt, och uppmärksamheten är spänd på fortsättningen. Det;kan icke nekas att skådespelet är lärorikt, karaktererna äro sanna, dialogen mustig — få nu se huru det går med upplösningen! Det händer så ofta att dylika stycken falla i sista akten, och om detta blefve händelsen härvidlag, så skulle det alls icke förvånia eder Polykarpus. UTRIRRS