Stockholmsbref till vännerna i ländsorten. Ett historiskt påstående af en gammal bekant. — Sverge som stormakt. — Garibaldi. — Riksdagen och bevillningsfrågan. — Enskilda banken. — Tobaksskatten och reflexioner i anledning deraf. — Om allmänna säkerheten. — Sommarteatrarna. — Hr Wohlfart och norska frågan. — Hvad Allehanda skall säga. — Expeditionschefen Brandel och Tyskbagarbergen. — Djurgårdsslagsmålet som skådespel. Mina vänner! Efter lång tystnad — helt och hållet grundande sig på den enkla omständigheten att ingenting egentligen händt, som kunnat föranleda till pappers förstörande — sänder jag eder åter några rader, om också endast för att bevisa eder att jag icke varit i Norge, som en gammal bekant så bestämdt påstått. Detta påstående qvarstår således fullt lika historiskt som många andra — för hans räkning, och eder gamle Polykarpus gläder sig åt att man icke lyckats uppsnappa hvad som -egentligen finnes bakom den skylt han utsatt — till allmänhetens förvillande, naturligtvis. : Vi gas lyckligt och väl hafva kommit ifrån den något tvetydiga äran att :som stormakt få deltaga i Europas råd, hvilket för närvarande tyckes vara icke så litet rådlöst i följd af den. öfverdådige äfventyraren Garibaldis djerfva företag att på egen hand och endast omgifven af folkets stora råd söka omgestalta Europas karta. Uppriktigt sagdt så tycker jag att Sverges plats icke är uti ett sådant sällskap; dertill hafva vi sannerligen icke råd, om vi också skulle hafva lust... Det grälas nog ändå om 3:dje hufvudtiteln och om norrmännens anställande . som diplomatiska agenter i utlandet; skulle vi nu blifva en stor makt till på köpet, så blefve väl den sista villan värre än den första: I alla fall var det artigt af lord Russell att komma ihåg oss, såvida det inte var ett litet aftonskämt utaf den ädle lorden för att dermed muntra upp underhuset. Men lemnom nu både underhuset och Garibaldi samt vår nationalfåfängas lilla läskedryck åt sitt öde, och sökom närmare oss några ämnen att språka om på en stund. Hvad ligger oss i detta fall närmare än den evinnerliga riksdagen, der svenska folket just nu som bäst håller på att utöfva sin urgamla rätt att sig sjelft beskatta? Det är rätt eget med denna svenska folkets urgamla beskattningsrätt, den beror stundom på ganska knapphändiga voteringår mellan några och tjugo representanter, som äro patriotiska nog att uppoffra en och annan stund för fäderneslandet genom att titta upp i sina respektive stånd. Ett bevis på huru det går till är det faktum, att i senaste plenum hos presteståndet en ganska vigtig paragraf i det nya bevillningsförslaget gick igenom af den orsak att en af ståndets ledamöter af misstag lagt i urnan en ja-sedel i stället för en med nej på — något söm han sjelf efter slutad vötering tillkännagaf. På ,riddarhuset kommo tvenne, annars intimt förbundna, landshöfdingar i lufven på hvarandra rörande beskattningen af privatbankerna — ett nytt bevis på allt det onda, som penningen åstadkommer här i verlden. Och den stackars Enskilda banken sedan! Hvad den är för en nagel i ögat på en mängd af våra riddersmän med hrr Printzenskjöld och Ehrenhoff i spetsen! Hin ondes jemmerliga grasserande på ett eller annat ställe förr i verlden kunde icke mera förskräcka de rättrogne än denna enskilda banks goda af: färer förarga dessa värda män och stoibevarare af det gamla. Och se; att den, som alle andra, får begagna sig af riksbankens penningar, det är det harmligaste af alltsammans! Och att inte kunna få fram det allra minsta