dätortiden hos oss nya iden att anlägga Jernbanor. Visserligen skulle statens garanti icke ha vunnits för detta företag, om mean icke allmänt hade betraktat den föreslagna banan såsom en länk i den blifvande hufvudlinien Stockholm—Göteborg; men den omständigheten, att man började bygga en del-af en sådan hufvudlinie midt inne i landet, och ej såsom annorstädes från den vigtigaste änd-. punkten — landets hufvudstad — det var dock de enskilda intressenas eller, om man så vill, slumpens verk. Örebro-Hult-bolagets olyckor, som bindrat detsamma att uppfylla stipulerade vilkor, ha för staten medfört den lyckan att blifva sin garanti för detta bolag vitt. Vi ha också här nämnt detsamma enast för att börja från början med vår öfversigt. Kom så förslaget, att staten skulle bygga för egen räkning. En hufvudlinie Stockholm— Göteborg skulle anläggas. Men blef det månne den i socialt; administrativt och militäriskt hänseende vigtigaste: platsen — landets hufvudstad — som man tog till utgångspunkt? Ingalunda. Händelserna, i förbund med ettl: beundransvärdt lugn hos dem, som borde ha erinrat om hvad som var på samma gång landets och en stor kommuns gemensamma intresse, gåfvo åter utslaget till förmån förl vakpva och verksamma lokalintressen. Man: byggde alltså från Göteborg och Malmö. Det mellersta landets och hufvudstadens innevånare började efterband se de så oförmärkt beslutade banorna blifva till verklighet, och den: tanken började få insteg, att det dock var på tiden att man äfven började bygga från den andra och vigtigare ändpunkten, hufvudstaden.. Men nu ville det sig att bland Södermanlands vackra berg och sjöar tåkade vara belägna åtskilliga vackra possessioner, tillhöriga personer, mycket rika och mycket inflytelserika, hvilka räknat ut, ait det för dem skulle vara beqvämt och för deras possessioner renderande att få en jernVägsförbindelse med hufvudstaden. De, som tillförene tagit saken i öfvervägande endast ur allmän synpunkt; hace aldrig kommit att tänka på banans framdragande den vägen, och hufvudstadens affärsmän visade dessutom genom uppgifter om de sändningar af varor, som härifrån egde rum till kringliggande orter, att den ojemförligt största qvantiteten gick norr om Mälaren, att staden alltså der hade sitt förnämsta handelsområde, och att det följaktligen var dit en jernbana från hufvudstaden borde sträckas. Det är till och med väl bekant att konung Oscar sjelf fjorton dagar före sakens afgörande hade yttrat, att någon annan väg än den norr om Mälaren -väl icke kunde komma i fråga. Men allt detta hjelpte icke.Mäktigare krafter och andra intressen, fångade i ett väl utlagdt nät, gåfvo utslaget, och 1857 års ständer beslöto: bygga den nu under arbete varande Södermanlandsvägen. Vi förbigå den genom enskild företagsamhet och statens: benägna understöd ävägar bragta -Gefle-Dala-bånan, enär, ehuru den otvifvelaktigt minskat hufvudstadens handelsområde med icke obetydliga trakter, som tillförene genom: Mälarestädernas förmedling tillhört detsamma, den likväl åt dessa trakter öppnat en kortare och .derföre äfven naturligare förbindelse med hafvet än som kunnat vinnas öfver hufvudstaden, äfven om en jernväg från Mälaren emot Falun hade kommit till stånd. Vi inblanda icke heller, då vi här egentligen ämna tala om buru landets hufvudort blifvit tillgodosedd i afseende på jernvägsförbindelser, de vid. denna riksdag utkämpade tvister angående sträckningar i södra . delen af landet. Nog af, det har skett, att medan jernvägståg framila genom vidsträckta delar af landet, medan bygder, som äro att räkna till de snart sagdt mest aflägsna och undangömda inom riket, ega Jernvägsförbindelser, och medan många småstäder se: rälerna föra ned ända till sina lastbryggor, så gå ännu Stockholms innevånare och titta nyfiket på några halffärdiga träskjul, som skola blifva hufvudstadens bangård på — Fateburssjön! 5 Desga omständigheter synas innebära tillräckliga maningår för hufvudstadens innevånare, dels att med föredömet af andra orters innevånare börja sjelfve något kraftigare gripa in i denna deras egen och bela landets stora angelägenhet, dels att tillse, det icke talet om hufvudstadens intresse tilläfventyrs begagnas såsom förklädnad för andra, för hufvudstaden främmande eller ewot dess eget stridande intressen. 7 Frågan om jernvägsförbindelse från hufvudstaden norrut står hu på dagordningen. Att en sådan är, ur mångfaliiga synpunkter, af behofvet högligen påkallad, lider icke något tvivel; Hvad vi hade tillfälle mångfaldiga gånger yttra, under det frågan om sträckningen norr eller söder om Mälaren ännu var öppen, gör det öfverflödigt att nu upprepa, det en jernväg norrut måste vara af den största betydelse, icke blott för hufvudstaden, utan för hela Jandet; och hvad vii detta hänscende förut anfört har ingalunda förfallit, derföre att en. södra sträckning emellertid blifvit beslutad och påbörjad. Men om det är af vigt, att hufvudstaden erhåller en jernvägsförbindelse norrut, och om så mycken allmän anda borde gifva sig tillkänna hos de f rmående bland hufvudstadens innevånare, att de göra någon ansträngning och, om så behöfves, i äfven någon uppoffring för dess erhållande, så måste det icke vara mindre maktpåliggande att den bana, som man söker åstadkomma, må blifva den, som bäst motsvarar hufvudstadens och landets verkliga intressen. Hos ständerda föreligga för närvarande två förslag angående jernvägsanläggning norrut: från hufvudstaden. Det ena afser en bana; öfver Stäkessund genom Upland och Westnanland till Sagån i sistnämnda län, den anri dra en bana direkt till Upsala, öster om Sigtunafjärdens Statsutskottet har af finansiella skäl afstyrkt ständernas bifall till det understöd från statens sida, som blifvit begärdt. Det är pu egentligen 1 afseende på det ena. förslaget, det om Upsalabanan, som ansträngvingar göras för att hos ständerna åstadkomma :;