föreslog han skålen för de svenska gästerna. BiSkålen mottogs naturligtvis med starka bifallsyttringar. Doktor Gumelius tackade för skålen i ungefär följande ordalag: fflvad som berättigade honom att här uppträda på riksdagsmännens vägnar var den tillfälliga omständigheten, till hvilken vi alla år efter år närma oss, att han var den äldste; han försäkrade, att de alla hjertligt deltogo i Norges väl. Då vi kommo, yttrade han, möttes vi af en natur och ett folk, i hvilka vi igenkände våra egna. Hvad folket beträffar, hade det visserligen sin egen, skarpt utpräglade, egendomliga karakter, men viigen ände det dockså väl i det yttre som det inre, naturen är större och väldigare, de mottagna intrycken äro djupare i Norge äniSverge, och det skall bli oförgätligt för oss, att vi sett ett land, som i naturskönhet ej öfverträftas af många i verlden; vi komma från en betydelsefull fest, från konungens förmälningsfest med Norges folk, men äfvea en. annan betydelse hade denna fest såsom en förmälning mellan två folk; ty kärlekens befästande mellan konung och folk bör också sammansluta folken sjelfva, och. de tåg, som i år dragit från Norge till Sverges hufvudstad och från Sverge till Throndhjem, beteckna denna sammanslutning. Ett gammalt svenskt ordspråk säger: Borta är bra, men hemma är bäst, och ingen skall väl förtänka oss, att äfven vi hysa denna känsla, men skall något kunna förtaga vår längtan efter hemmet, så är det det mottagande vi här rönt; månget intryck kan väl hemtas geuom att läsa och höra, men det är dock intet mot det upplefdas intryck; de goda intryck. vi nu medföra från Norge, ha vi ej hemtat från döda bokstäfver,. utan från munnar och från bjertar; i det vi vända tillbaka, skiljas vi med saknad från er, och gerna hade vi dröjt längre, icke för att njuta af er gästfrihet, ty deraf ha vi redan motagit mera än vi kuunat fordra, utan för den kärleks skull, bvarmed vi lärt omfatta er. Innan vi reste, trodde vi och många med oss, att vi i grunden kände det norska folket och dess institutioner, men vi ha lärt inse huru litet vi visste. och mången upplysning ha vi mottagit, hvilken tjenat att förändra-våra åsigter äfven i den sak, som nyss varit sväfvande mellan fölken. Vi ha nu förvärfvat kunskap om det norska folket och vänner i det norska folket; vi skola bringa våra landsmän: eder helsning, och jag är säker på att hela svenska nationen skall dela våra känslor. Sedan musikkåren uppspelat och sällskapet instämt i Welhavens Hell dig, du Carlars stolta. riken, talade statsrådet Stdng för det land, som alltid ligger norrmännen närmast:1 deras bröders land, Carlarnes och Gustafvernas land; för det land; som frambragt Linnå och Berzelius, för detland, som alltid kämpat både för sin egen sjelfständighet och för menniskoslägtets framåtskridande, för det land, som trognast återgifver bilden af norden, för minnenas land, för sjöarnes land, för Sverge. Derpå uppsteg hr August Blanche: Litet eller intet har jag att tillägga till hvad deputationens äldste nyss yttrat) men äfven jag har vandrat öfver Kjölen, har sett klippväggar framför, klippväggar bakom, klippväggar öfver, under och p: sidorna; vacker var vägen, och skyarne lågo så lätta och sommarlika öfver de höga fjellen; men bergets konung befallde, och vi stodo i den skönaste dal; här vaggade den gula säden för vinden, här var rikt och här var fredligt, och dock hade dessa ställen varit vittnen till blodiga bedrifter; men nu -hade kornet vuxit öfver slagfältet, likasom löfvet skjuter fram och betäcker ruinen; vi stego ned till den blånande fjorden, vi trädde in i bondens stuga, det var samma lif som der hemma, det var samma blod och samma . starka muskler, och grundlagen hängde på väggen. Mina herrar! Jag har stått framför Raphael, jag har beundrat Murillo i has taflör, de voro sköna, men denna tafla, grundlagen på :bondens vägg, den var skönast. Vi trädde ini processionen, in i Nidaross gamla tempel, der åtta sekler sågo ned på oss; visst voro skuggorna mörka, men desto skönare var folkens nutid; tanken på deras vänskap och förening den lyste rikare än kronans glans och. talade om en lycklig framtid. I sanning, I harfven intet att klaga öfver, er kan man ej tillvita att ha orätt, ty I egen medvetande om edra rättigheter; det land, som ej har detta medvetande, är dödt och kan gerna begrafvas med ens; men I hafven frihet, och I förstån att försvara den; måtte de båda länderna troget hålla samman, ty de ha samma blod, samma lif, de kunna omöjligen åtskiljas, ty de äro två ögon under Heimskringlas panna, det ena kan ej utstickas utan att det andra försvagas. När man träder in bland ett folk, som är så kändt, då är det som att återse en gammal vän med bön till himlen att ej skilJas; det förfärligaste i verlden är ett brodermord. och det törsta ropade till himlen om hämnd; den skandinaviska halfön må vara såsom en mur; med Kjölen till rygg skola vi gifva hvarandra ett trofast handslag, men hota vi utåt, knyta vi handen mot en fiende, då äro vi oöfvervinneliga så länge enigheten vaårar; ja, ville man fråga svenska folket, skulle det svara Ja, med en mun, och nämnde man fiendskap, skulle det svara Nejp så starkt, att sjelfva Norges fjell ej skulle ha rum för dess eko. Lefve Norge! Advokaten Kildal föreslog derefter Danmarks skål, vårt systerlands, med hvilket vi delat så många minnen både i ondt och godt. Borgmästaren Fougstcd påminde om att Blanche sagt, att ban befunnit sig väl: på fjellryggen, men detta måtte vara derföre, att Blanche är skald; vi prosaiskt folk önskade långt-hellre fjellet bort, och han ville föreslå en skål för åvägabringande så snart som möjligt af en jernväg mellan Kristiania och Stockholm, en graf för alla våra ömsesidiga fördomar. j R August Blanche anmärkte, att vi män alltid äro så trägna att prisa hvarandras stora gerningar, medan man så gerna glömmer qvinang NÅ dt ön mr mn 4 7 oe dt oh. — sn RAR LR RR i a RAR AE rt a RR EA