ligen lyckas finna henne, i hvilket fall jag genast skall underrätta mylady derom. Det fägnar mig outsägligt att se er så mycket raskare; och som vigtiga,.affärer tvinga mig att göra en resa på tvåj eller tre dagar, måste jag nu taga afsked af ers nåd, för att besöka några flera patienter. Några dagars ledighet är en så ovanlig-händelse för mig, att jaghar åtskilliga små anordningar att göra dessförinnan. Farväl, min nådiga fru. Han lät. sin häst trafva friskt på, så länge han kunde skönjasifrån salongsfönsternaj men drog derefter in tömmarne :och fortsätte färden i sakta mak samt under djupa tankar. Läsaren bör erinra sig att det enda bref från Cönstange, som någonsin kommit i hans händer, var skrifvet straxt sedan Reginald hade kommit underfund med sin fars bedrägliga förfarande med den förstnärndas bref; och det var då helt naturligt att hennes skrifvelse skulle i någon mån bära vittne om de känslor somi så hög grad upprörde hennes själ. Hon hade i sitt bref! sagt. mr Smedley att hon antagit plats som lärarinna för mr Rayensörofts son, hvars uppfostran blifvit i grund försummad, eburu han längesedan var ifrån den ålder, då qvinlig omvårdnad brukade konvma i fråga för en gosse hvarjemte hon med värma talade om de verkligt ädla anlag som han yppade, Då han däste detta, tänkte han sig en gosse äf fjorton eller sexton år, men nu började en besynnerlig förmodan uppstå hos honom: Han tyckte sig vilja minnas att kon hade sagt: Mr Ravenserofts ende son), men detta kunde han ej med visshet säga förrän han ånyo genomläst brefvet. Hvem var då denne Ravenscroft som, så oförmodadt synts till på Krim. och vid samma regemente som Frank Willöughby? — denne unge man, hvilket led af en så djup melankoli,— som intresserade sig för Frank — som hade förmått