kärlek som hon bar till en, hvilken hade något af den vilda stammens blod i sina ådror, släpade hon sig ut från sjukrummet, för att, om hon förmådde det, säga honom ett vänligt ord och för att i alla händelser lindra hans nöd. E Följande afton öfvertalade hon sitt vänliga värdfolk att bevista ett möte af dissenters, dit hon hade hört att de länge hade ämnat sig. Innan mrs Franklyn reste bort lät hon tända en eldbrasa i förmaket till Constances trefnad, och sedan denna blifvit ensam låg hon på soffan, försjunken i sorgsna drömmar om det förflutna, medan hon undvek hvarje tanke på framtiden. Hon hade icke gjort några frågor ännu om eldsvådan vid sitt forina hem, ty hon kände sig långt ifrån stark nog att höra sina aningar bekräftas och hade dessutom im gen lust att sjelf blifva ett ämne för några förfrågningar. Det blef skymning, men elden flammade klart i kaminen, och hon hade just nyss undanbedt sig ljus, som en tje.stflicka ville bära in till henne. En näktergal sjöng i en hög lind ute iträdgården, och genom det öppna fönstret inströmmade de ljufva tonerna tillika med vällukten från tusentals blommor Hon tänkte på Reginald, då hon, ledd af er u derbart stark sympati, som hon äfven föru ofta erfarit, måste lyfta sina blickar till fön stret, viss att någon stod derutanför. De stod Reginald, men endast ettögonblick — de följande var han försvunnen. Ljulet af steg på den sandade vägen öfvertygade hevne on att hennes ögon ej hade bedragit hen.e. Mat vacklade hon tvärs öfver golfvet och uttalad hans namn. Ingen svarade dock. Då ho kom fram till fönstret, syntes ingen mennisk till, men vid närmare efterseende varseble hon ett litet paket liggande i fönstret. Hoi bar fram det till elden. Det var adresserad till henne i Reginalds välbekanta, raka me: