särskildt anslag. Storthinget har uttalat den bestämda önskan, att intet skall sparas för att åstadkomma sem .deras imajestäter och folket värdig kröning. Trovärdiga personer, både svenskar och norrmän, hafva med djup bedröfvelse sagt mig, att det varmt vänskapliga förhållande, som förr, och t.ex. på Axevalla, rådde mellan de begge armeernas och flottornas officerare, högst betydligt aftagityoch att norrmännen numera väl äro ytterst artiga; men i det förbindliga, det fötrtroliga samlif som småningom bade inställt sig, har en märkbar pau: egt rum. Den välsignade norska frågans, utgång har också tagit djupare i norrmännens bjerta än någon kan föreställa sig. En mängd ordnar hafva i anledning af kröningen blifvit utdelade. Äfven här visar sg att ordensutdelningen kan hänföras under två kategorier: den ena innebärande belöning för förtjenster i staten; den andra vedermälen af monarkens personliga bevågenhet för personer, hvilkas likar förr i den goda tiden, erhöllo snusdosor, bröstnålar och dylikt. I afseende på den första kategorien är naturligtvis intet att säga, då ordensväsendet finnes till; men i afseende på det sednare så mycket mera; ty såsom blott ett ekonomiskt arrangemang kan och bör det icke tagas, så länge ingen ytlig skillnad kan göras på den orden som bäres af den verkliga förtjensten och af den förtjenstlöse. Afde svenskar som undfått S:t Olafsordenskommendörsbandet, finnes väl ingen som är mera oförtjent af den än ryttmästaren Radolf Tornerbjelm. För Norge har han icke gjort det ringaste annat än rest hit till kröningen — men ligger deruti någon förtjenst — ja då skulle i regeln minst 10,000 personer erhållit ordnar. . Mot norrmännen är det föga grannlaga att gifva den enda orden de ega-i landet åt en så obskur person, och i hög grad tragi-komiskt är det, att se omkring denne mans hals nu vara föstade tre kommendörsband, nemligen Wasa-, Dannebrogsoch S:t Olafs. Öfverstekammarjunkaren baron Jedvard Bonde, som också inställt sig här — såsom amatör å la Strozzi förmodar jag — blef äfven :S:t Olafs-xommendör. Derom är intet att säga. En af hans förfäder, Carl den åttonde Knutson, kröntes. här den 20 November 1449; men redan 8, månader derefter var den fröjden slut, ty då kröntes Christian den 1:ste här. Tack vare den. fredliga tid, hvari vi lefva, gör friherre Bonde intet anspråk på kronarf i Norge, ett större S:t Olafskors godtgör den eft-rgiften. Den kungliga balen i går var ganska lysande. Damernas toaletter voro än mera briljanta än på förra balen. Den slutades kl. 1 på natten. Throndhjemsboarne hafva, under hela den tid kröningshögtidligheterna fortgått, utöfvat den mest förekommande gästfrihet mot svenskarne, utan den ringaste hänsyn till deras i en viss fråga uttalade åsigter. Jag behöfver väl icke säga, att brr Schwan och Blanche i ordets fullaste bemärkelse blifvit uppburna här. För att emellertid lugna lem som möjligen färfärats i anledning deraf san jag försäkra, att nyssnämnde herrar städse akttagit sin grannlaga ställning med utmärkt akt, och äfven derigenom i hög grad bidragit till en försonlig stämning härstädes. Storthingets deputation — tolf till antalet — har ånyo i dag gifvit en än mera lysande pankett än häromdagen, och nu för. alla i taden varande svenskar. Samtliga gästernas untal utgjorde omkring 150. Stämningen var särdeles angenäm. . I anledning af skålarne völlos föredrag, som i ordets fulla bemärkelse oro briljanta. Men posttimman är inne, och derföre mera lärnäst. ENADE ANSETT