a hadde me Fd FE bu or rt männen och all offentlig tjenst kosta alltför stora summor; att Palmerston, med all sin talang att finna utvägar, icke har kunnat uträtta något under hela sessionen, och att han slut ligen nu — efter att hafva börjat sessionen med löften om fred, på grund af håndelstraktaten med Frankrike — bortleder uppmärk: samheten från den inre lagstiftningen genom att hålla ett krigiskt tal och begära 9 millioner för fästningar och dylikt. Under sådana omständigheter var jag benägen atti Horsman se en man med anda och kraft, hvilken kände lika stor ovilja öfver Palmerstons liflighet som öfver andra ministrars brist på lif, och hvilken med fullständig oafhängighet, med sanningen och rikets väl uteslutande för ögonen, uppspårade och tadlade ministrarnes synder. Men alla tidningar af liberala partiet, ifrån Times ned till de radikalaste pennyblad, förfölja honom på det häftigaste såsom den, hvilken angriper whigs för att gagna tories., I parlamentet berättade man mig — jag satt Ipå whigsidan — att Horsman i fjol våras, då I Palmerston och Russell ännu voro oeniga, Thade hoppats att bli minister tillsammans med Palmerston, men då denne fann det nödvändigt att försona sig med den stora Bedfordfamiljen och lemna Russell utrikesministerfplatsen samt sir C. Wood kolonierna — den plats Horsman eftersträfvat — blef denne sednare vred, angriper nu whigarne af personlig ovilja och är nu af lutter förargelse på väg att blifva en tory, hvilket också lord Russell nyligen med väl beräknad taktik rådde honom att officielt förklara sig för. Jag vet naturligtvis ej, om man har rätt i dessa beskyllningar eller icke; men i ettland, der alla frågor blifva partifrågor, der whigar och torier med största ansträngning kämpa om herraväldet, är det klart, att den, som frånsäger whigarne att hafva rätt, lätteligen kan få utseende af att vara tory. Det gick i gamla dagar icke en hårsmån bättre för Falkland, och det var blott genom sin död på valplatsen och genom historien hans ära fick en så klar glans. Was im Gesang soll ewig leben Muss im Leben untergehn., Det är någonting tragiskt med detta slags menniskor då de gå under; men det kan äfven vara något besynnerligt tragiskt i deras öde, då de hafva verldslig lycka, och ett exempel härpå synes mig Disraeli vara. Han gick just den väg man anvisar Horsman, men på ett annat sätt. Då han i sin ungdom inträdde i det politiska lifvet, var han poet och, såsom man kan se af hans skrifter, uppfylld af föreställningar, om lugn, fridfull lycka, men tillika stor äregirighet. Han sökte en stödjepunkt för att svinga sig upp och uträtta något. Han hade icke annat än sina anlag och sin kraft; hans förmögenhet var icke betydlig; han härstammade visserligen från en stor familj, men den är mera omtalt i bibeln än i normandernas doomsday book. Han måste hafva ett parti. Den tiden var folket ännu föga upplyst; det var en massa, hvilken man behöfde och för hvilken man äfven ibland gjorde något, men hvarken medelklassen eller demokratien hade uppnått det sjelfmedvetande eller den betydelse som nu. Disraeli hade ingen aning om att den million, som lik ett haf brusade på gatorna, var politiskt användbar till annat än att höja vilda rop för sina ledare och slutligen låta dem föras till Towern, liksom den gjorde med lord Gordon. Alldenstund Disraeli var för liberal för whigarne samt hyste ett instinktmessigt, poetiskt hat mot deras förnäma liberalism, och enär det vidare utom detta parti blott fanns ett annat, nemligen toriernag, förenade han sig med dessa, angrep först whigarnes falska liberalism, derpå deras verkliga, blef icke blott en tory, utan äfven partiets hufvudman i patlamentet och har måst använda så godt som hela sitt lif på ätt tadla och motarbeta det framåtskridande han sjelf förut kände sig kallad att befordra; hvar gång han med sin utomordentliga talang öfvervinner whigarne, slår ban sin egen ungdom till jorden. Man måste erkänna att deri ligger en af grunderna, hvarföre lord Palmerston kan vara så munter. Ty Disraeli är den ende högtbegåfvade man i parlamentet, som nu gör bonom motstånd; men dentie motståndare förmår med alla sina gåfvor icke att vinna en seger, hvilken det allmänna medvetandet eller tingens natur kan tillåta att blifva varaktig. Jag vill angående Disraeli blott tillägga, att han i sitt parlamentariska framträdande har något särdeles älskvärdt. Han är smärt och högväxt, har en kraftig stämma, i hvilken det ligger något öfverraskande blidt, och på det för åhörarne behagligaste sätt säger an sina motståndare obehagligheter. Det intressantaste jag fann under diskussionen eller bland de diskuterande har jag nu framställt; att sjelfva saken var utan egentlig politisk betydelse och icke kunde föra till något praktiskt resultat är klart (och nästa dag då den blef återupptagen förde den icke heller till något). Omedelbart sedan lord Palmerston slutat konversationen företogs marinbudgeten och amiral sir Charles Napier uppträdde. Jag lyssnade uppmärksamt till hans tal, för att i rösten upptäcka något spår af det ridderliga eller öfverspända, som föranledde honom att i Kjögebugt utdela befallningen till sina matroser att de skulle slipa sina huggertar för att taga Kronstadt. Men allt hvad jag kan säga är, att denne talare hette sir Charles Napier; jag fann i bela hans uppträdande ej det ringaste, som svarade mot föreställningen om en gammal britisk sjöhjelte, undantagandes just egenskapen att vara gammal. Han var obeskrifligt tråkig och längtrådig i sin berättelse om Greenwichs hospital, och jag gaf snart efter för frestelsen att börja samtal med en herre, som kom till mig och berättade att Frankrike skulle sända 25,000 man till Syrien. — Huru skola vi få dem bort derifrån? frågade en annan och betecknade dermed på ett träffande sätt Englands hela ställning till saken, Vid de första underrättelserna am Adinsernag anfall på de