Från en resa. Af M. GOLDSCHMIDT. Ett besök i engelska parlamentet. (Forts. fr. n:r 183.) En debatt, som den aftonen föreföll i huset, var, såsom allt antydde, fullkomligt utom dagordningen. Några mindre lagar blefvo helt kort afhandlade; kolonialministern sir C. Wood anmälde, att han ville framlägga ett par lagförslag angående Indien; man skulle öfvergå till. behandlingen af marinbudgeten, då mr Horsman reste sig och beskyllde sir C. Wood för att hafva undanbållit handlingar, hvilka voro nödvändiga för kritiken af hans lagförslag, och tillade att han, ministern, vid detta tillfälle icke handlat som det anstod en minister och en gentleman. Horsman är en högväxt vacker man, omkring 55 år gammal, och talar förträffligt. Han sade dessa ord — nätt upp de mest förnärmande som finnas i engelska språket — utan det ringaste tecken till passion, och medlemmarne på båda sidorna af huset förblefvo dervid sittande lika vårdslöst, för det mesta med hattarne på sina hufvuden och benen kastade öfver hvarandra, utan att gifva ett ljud ifrån sig. När jag erinrar mig, bus. 2s i franska nationalförsamlingen 1850 en Vv..a beskedligare utmaning bragte båda sicorLa al församlingen i ursinne emot hvarendia, så att de med häftiga rop reste sig och stodo likt två stridsfärdiga armåer, så kan jag 2j annat än beundra eller kanske snarare ucd:a öfver detta engelska lugn. Åtskilliga om :wlisueter förmådde mig i ögonblicket att c a vestämdt parti för Horsman. Till namuel har jag länge känt honom och ofta haft tillfälle att omtala honom såsom ledaren för de oafhängiga liberala. Försvaret, som användes för sir fö Wood, hvilken gått bort innan angreppet börjades, inskränkte sig till den anmärkningen, att han för ögonblicket var frånvarande. Försvararne voro mr T. Baring (den anklagades undersekreterare), inrikesministern sir Cornwall Lewis, utrikesministern lord Jobn Russell och lord Palmerston. Jag kan icke beskrifva, hvilket nedslående intryck sir C. Lewis och lord John Russell gjorde på mig. Isynnerhet ser lord John torr, skrumpen, sjelfrådig och dock slapp ut. Båda framkalla oemotståndligt den tanken, att i fall de ej vore af högt uppsatta familjer och genom sin familjinflytelse af vigt för ett parti, så skulle de icke nu vara Storbritanniens ministrar, oaktadt de i yngre dagar voro förtjenstfulla män. De göra det troligt, att deras angripna kollega, sir Charles Wood, en slägting till lord John Russell, verkligen har undanhållit de ifrågavarande Papperen, om icke af ondt uppsåt, så åtminstone af brist på skyldig uppmärksamhet och af brist på intresse och talang. Om lord Palmerston kan deremot ingenting dylikt sägas. En elegant, temligen fetlagd gammal herre, med något sirligt och ungdomligt till och med i läggningen af sitt hvita hår, med en viss dandyaktig hflighet i den enkla rörelse, hvarmed han aftager sin bredskyggiga hatt och stiger fram från ministerbänken emot ordförandens bord — yttrar några ord, och genast kommer församlingen att skratta. Hvad har han då sagt? Ingenting som hörer till saken, men han kan vid alla tillfällen säga något muntert. Det är detta engelsmännen så högeligen beundra hos lord Palmerston. Trots sina 72 år, delar han ännu alla deras nationella böjelser, håller tad på kapplöpningar, går på jagt, deltager i ett godt lag, håller vid vinglaset ett lustigt tal, och sedan ett likaså muntert utan vin i parlamentet, def han tillbringar 8 timmar om dagen (hans vänner säga 16), hvarvid dock må erinras, att han under en god del af denna tid håller sig inne i sitt kabinett. Palmerston berömmes dessutom för att aldrig vara rådJös samt säges vara en stor diplomat, men