STOCKHOLM den I Aug. Frågan om årliga riksdagar har i dag till bebandling förevarit inom alla fyra riksstånden. Hos adeln gjordes emot förslaget åtskilliga anmärkningar af :r von Koch samt hrr Nordenfelt, Ebrenhoff och grefve Mörner. Den förstnämnde, som gillade förslaget till dess princip, ansåg likväl den ovilkorliga föreskriften om fyra månader föga limplig, samt ansåg vidare stadgandet om att valen äfven skulle gälla för urtima riksdagar såsom en betänklig minskning i konungens prerogativ, enär högstdersarome härige om sattes ur tillfälle att vädja till folket medelst nya vel. Äfvenledes fann talaren 109 sSs stadgande derom, att bevillningen; såramt . en ej kunnat under pågående riksdag regleras, skulle fortfara till nästa lagtima riksdag, högst olämplig, emedan möjligen på en dessförinnan in-j träffande urtima riksdag en särskild ! evillning! för krig blefve af nöden. De öfriga af de vämnda talarne yrkade alla bestämdt afslag. Grefve Mörner ville helst, att de valde skulle bibehålla sin befatt ing för 7 eller 10 år. Er Brakel, som i likhet med den förste talaren gillade förslagets princip, föreslog dock ett amendement till bevarandet af det kungliga prerogativet. Konstitusionsutskottets ordförande hr Munck af Rosensköld och motionären hr Dalman upptogo till besvarande de framställda anmärkningarne. Farbågan för att konungen blefve nödsakad att möta samma representanter, som vid en föregående riksdag skulle envist ha satt sig emot honom och hans regering, synes emellertid föga grundad, då man kastar en blick på våra stånd, som: väl sällan visat sig synnerligt cregerliga, och bland hvilka det första äfven under loppet af hvarje riksdag ofta företer de mest öfverraskande personaloch systemförändringar. Sedan ståndet beslutit att först votera om förslaget i sin helhet, förbehållande sig att sedan företaga till afgörande tvenne amendementer, det ena, att konungen skulle ega rätt ati när som helst upplösa riksdagen, det andra utgörande följande tillägg i 109 i afseende å bevillnipgeu, såframt ej ständerna vid nästa urtima riksdag på konungens proosition derom annorlunda besluta? — bifölls etänkandet geno.n votering med 31 röster emot 10. Af de båda amendementerna afslogs dot första, men det sednare bifölls. Presteståndet förkastade med stor pluralitet förslaget. Märkligt nog yttrade sig kyrkoherden Ternström, doktor Falck samt prostarne. Tegnr och Lindberg för reformen. Inom borgareståndet visade sig öfvertygelsen om den föreslagna reformens gagnelighet vara så enhällig, att ingen enda röst höjde sig mot des3 hufvudprinciper. Någon meningsskiljaktighet visade sig ega rum endast i atseende på vissa partiella stadgandens större eller mindre lämplighet, vare sig ur allmän konstitutionel synpunkt, eller för främjande af det hufvudsakliga ändamålet med reformen: riksdagstidens inskränkning. Det mest karakteristiska af-borgareståndets förhandlingar i ämnet borde emellestid vara den allmänna beredvillighet, som gaf sig tillkänna, att med upppoffring af individuella meningar om hvad som i vissa fall kunde vara bäst och lämpligast, söka undvika allt sådant, som kunde hos de öfriga stånden eiler hos regeringen blottställa förslagets framgång och derigenom beröfva fäderneslandet de vigtiga fördelar, som man ansåg det hufvudsakliga af reformen skola tillskynda detsamma. Det var sålunda på förslag af och med understöd från den liberala sidans mest framstående ledamöter, såsom hr: Björck, Weern och Hjerta, som ståndet med 23 röster mot 18 beslöt den vigtiga koncession åt regeringsmakten, att konungen skulle ega före de tre årens utgång förordna anställandet af nya val. Man ansåg nemligen medde andet åt konungen af en sådan rättighet att vädja till folket, skola undanrödja såväl den farbåga för regerande sänder, hvilken förslaget om årlig . riksdagar på ett och annat håll uppväckt, som äfven den anledning regeringen möjligen kunnat finna att vägra sin sanktion å förslaget, för den händelse en sådan rättighet icke varit konungen medgifven. Hr Wern ansåg det dessutom af vigt att representanterna ej vore ovilkorligen berättigade att qvarsitta i tre år, äfven emot folkets önskan. En annan fråga, med afseende på hvilken meuingarne inom borgareståndet voro mycket delade, var stacgandet, att grundlagsändringsförslag, som blifvit kvilande, ej få till afgörande företagas förr än efter det nya val försiggått. Flera ledamöter, btand hvilka hrr Björck och Lallerstedt, ansågo denna föreskrift omintetgöra en af de vigtigas e fördelar, som med reformen afsåges, nemligen ett något raskare fortskridande på förbättringarnes bana än hittills; menäfven i denna fråga gjorde sig gällande den stora hofsamhbet. Hvilken vid detta ärendes behandling karakteriserade ståndet. I betraktande deraf nemligen, att en reservant af prestestindet ansett till och med utskottets förstag föranleda ett alltför skyndsamt afgörande af grundlagsfrågor, och för att icke hos de delar af representationen, de: de konser ativa åsigterna äro öfvervägande. väcka betänkligheter mot dess antagande, gil lade ståndet hvad utskottet i denna del före slagit. T a ALL SR AR MN Re