kronan tronade öfver bådas hufvuden: RIKSDAGEN. ÖNSDAGENS FÖRMIDDAGSPLENUM. Bondeståndet, Ministeransvarigheten för sednuste adelsutnämningar, (Slut från gårdagsbladet.) Per, Nilsson, ville allvarligen motsätta sig en sådan uppfattning af saken, som Östman sökt göra gälldn de. Då med utnämningen följer både för den d den kungliga nåden hugnade och för hans afkolmlingar en sjelfskrifven rätt att deltaga i represenfationen och att Utan-valrutöfva inflytande pålagstiftNT öch beskattningen; så innefattade demn-en jr sard åf största betydelse. En upphöjelse i frihefrigt eller grefligt stånd vore af vida mindre vigt enär den i dessa adelsklasser upphöjda individen och hans afkomlingar redan förut vore i besittfing jaf dessa ;vigtiga företräden. Om den i adligt ståhd upphöjdes företrädesrättigheter upphörde med hans frånfälle, så kunde adelsutnämningen vara af mindre betydenhet; men då de gå i arf, så kunde man lej med skäl frånkärina densätdma ef stöt vigt, helst! i en tid, då detsär en erkänd-sak att den nuvaranfie representationens olägenheter shufvudsakligen, .bestå uti ståndsföfdelningen och ide : särskilda : ståndsklåssernas ofika rättigheter, samt man, i stället för att från regeringen se bemödanden ått utjemna och upphäfva dessa ståndsskillnader, finter det enbindividen efter den andra. .upphöjas,.i adligt stånd. Talaren ville emellerfid låta vid utskottets framställning bero. Falk; JohannesAndersson och Anders Jonsson från Skaraböorgslän säfht många vandra ståndsledamöter insfämde hed Per Nilssbä: åt i Rosenberg kunde icke gilla Östmans uppfättnidg af denna regeringshandling. Ser man på djupet af densamma, så är den ganska vigtig. Vill man på dllvår ett förbättradt representationssätt; vill::mån förena svenska nationen till ett folk med jemlika. rättigheter;: så borde. den rådgifvarepersonal, som om-gifver konungen, med kraft arbeta på saken och icke genom tillstyrkande af-adelsutnämningar. söka hålla Vvidlif de fålska ståndsfördomarne: Man hade-icke kunnat utrota dessa vid grundlagens stiftande; mån ställningen yvöre nu förändrad och en stor skillnåd förefånns öinot!för 50 år:sedans: Palaren kunde icke tro det vara välbetänktaf konungens: rådgifvare att ingå på försöken att gjuta nya krafteri stånden, st ett sådant handlingssätt äf statsrädbtna Hade jär mytket större vigt, som de åt Vissa individer meddelade företrädesrättigheterna gingo i arf åt deras ättlingar. Man hade nyligen i,ståndet haft ett slående bevis på hvad sådant ifnebäre, då en motion af en adlig ättelägg blifvit behandlad, men befunnits af den beskaffenhet, att man dervid icke -kunnat fästa någöt afseende, utan måst betrakta den såsorh framlemn; d af en alldelesinkgmpetent.person. Att åt sådana ättlingar af möjligen förtjenta män förläna representationsrätt, innebure H stor våda för landets lagstiftning. Talaren skälle-derförehelst velat ogilla: utskottets utlåtande, men. ansåg sig böra gifva efter för hvad han trodde vara de flestas mening, och låta vid detsamma bero. Flere instämde: . Ola Jönsson upptog likaledes Östmans påstående, att saken vore af föga vigt. Talaren förvånade sig öf ver, att en;svensk riksdagsman kunde anse ,detzlikgiltigt, om utländningar fingo större rätt, än svenskar, att utöfva inflytande på lagars stiftande och skätters bestämmande. Godkände--man systemet i fråga dm en utlänning, så kunde det utsträckas äfven till flere, och slutligen kunde vår representations beslut göras beroende af utlänningar. Hari Östman skulle kunna försvara en sådan åsigt och ett sådant handling sätt inför sina kommittenter, kunde talaren ej förstå. För sin del kunde Ola Jönsson åtminstone icke anse det förenligt med sin pligt såsom folkombud. i Östman sökte försvara sin mening, att saken vore af mindre vigt, och förklarade att han icke skulle hafva något emot om älla hans medborgare blefvo upphöjda i adligt stånd. Särskildt skulle han icke hafva nägot att säga, om Ola Jönsson blefve adelsman: Hvad anginge Hans aänsvarighet inför kommittenternå. så hade han aldrig hittilis af dem fått röna något ogillande, och trodde sig äfven nu kunna inför dem svara för sitt handlingssätt. Johannes Nilsson från Bohus län instämde ånyo. Nettelbladt, som i Utskottet förenat sig uti Ola Jönssons reservation, förklärade sig fu äfven vara af lika åsigt med honom. s Gross lyckönskade Östran till hans förhoppningar på förhållandet till kommittenterna; men kunde icke instämma med honom, utån ansåg sig böra sluta sig till-Ola Jönssons mening. Måns Månsson fann frågan vara af ganska stor vigt, då, ju flera adelsmän det blifver, desto större och kraftigare blir också motståndet emot folkets anspråk på att få åtnjuta jemlikhet och sina rättig: heter, och för öfrigt kan adelsståndets förstärkning icke annat än från oss aflägsna norfiiännen, hvilka frukta vårt adelsstånds planer. Utnämningarne till adelsmän hade också måhända icke så fullkomligt öfverensstämt med grundlagens föreskrift attsådana få träffa endast män, som gjort sig om konungen och riket synnerligen förtjenta; åtminstone hade man sett att ordensutnämningar träffat sådana, somFöro riktiga folkhatare. ! 2 Lundahl fann det ganska glädjande att Östman, ehuru han icke hade hågot emot att alla medborgare. blefve -adelsmän, likväl förklarat sig icke gilla adelsutnämningar: såsom. princip.,.: Talaren hade knappast väntat sig detta af en man, hvilken såsom Östman vid riksdagens början väckt motion om uppresande af em ärestod åt den största aristokrat Sverge någonsin egt... (Munterhet.) 4 i Larsson tackade Östman för det han rent ut förklarat sig önska attålla måtte blifva adelsmän. (Skratt och instämmande fopiy: sesam a Uhr fann det-icke-underligt att Östman önskade alla blifva adelsmän, ty då skulle Östman blifva sjelfskrifven riksdagsman och icke mera beror af sina kommittenters förtroende och val. (Nytt skratt). Östman fann de föregående talarnes uppattning af hans yttrande felaktigt; han hade icke öaskat att sjelf blifva adelsman, utan blott förklarat, att han icke skulle afundas sina medborgare, äfven om de allesamman b!efvo upphöjda i adligt stånå. Jöns Persson anmärkte härvid, ått i sådant fall kunde Östman svårligen blifva ensam riksdagsman i andet då han väl icke gerna kunde. välja på sig sjelf. oo i H Lars Ersson förklarade sig i hufvudsaken vara af samma tanka,som Ola Jönsson och ville; förena sigi bangs första yttrande. INN Då diskussionet! härefter förklargdes slt:äd, framställde talmannen proposition på bifall till utskottets framställning. Derma propositionscbesvarades.imed BSR ———— LÄ A försona SDEt ihåste Afifts en stårk svinvati emellan! hnm