dock med otrolig styrka i hennes själ, och hon kunde ej glömma det sedermera. Himlen mulnade nu alldeles och endast de flammande blossen kastade ett sväfyande, rödaktigt sken på de vilda gestalter, som stodo omkring en öppen graf, så högt uppe, att ej vågorna kunde nå den, äfven då vattnet gick högt. Vinden suckade och klagade lika högt och genomträngande som qvinnornas röster, och hafvets djupa dån ljöd som en väldig bas till: begrafningssången. Constance lutade sig emot Reginalds arm, och en stund tyckte hon sig nästan vara färdig att förlora sitt medvetande. Hon tyckte att alltsammans måste vara en hemsk dröm — nej! Verklighe:en hade intet dermed jemförligt, tycktes det henne. Känslan af att hon bar sin bönbok med sig återkallade henne dock till full besinning, ty hon-erinrade sig med detsamma, till hvad ändamål hon hade medtagit den. Men det var icke ljust nog att kunna läsa, och hon började derföre att med sakta, men tydlig röst upprepa de stycken af begrafningsritualen, som hon hade lärt sig. Den unge mannen lyssnade med böjdt hufvud. Hon såg att han var uppmärksam; detta förmådde henne att lägga ännu mera värma och allvar i sina böner, och till sin tillfredsställelse hörde hon hans välljudande basröst instämma i det slutliga Amen. å Utan någon annan ceremoni än den sorgliga sången, som snarare tycktes vara en trollsång för att bortjaga onda andar än en bön om förbarmande och nåd, slutades jordfäst ningen. Sand skottades öfver den döda kroppen och alla hjelptes åt att jemna och packa till grafven, så att ingen kunde skönja hva den fanns. De öfriga stodo der tysta en stund; derpå grep en gammal man en ganska stor ten och lade den på grafplatsen. Alla följde hans exempel och snart var ett stenkummel