Från en resa. Af M. GoLDpscHMiDT. (Forts. från torsdagsbl.) Men jag bör äfven orda något om dagens händelser. Vi hade i lördags, den 14 Juli, en manöver. Det intressantaste dervid för mig var, att det är den nye suveränen, som beordrat den. Ingen suverän känner och njuter sin tillvaro såsom sådan fullständigt med mindrehan är krigsherre?, såsom man säger i Preussen, med mindre han kan leka soldat. Från folkets sida har så mycket blifvit sagdt om denna böjelse hos furstarne; men detta förhindrar ej, att den nye suveränen, folket, mängden, the million, rådslog med sin storvisir Times och genom honom tillkännagaf sin allerhögsta vilja, att, sedan det hållits lever, revue och målskjutning, etiketten äfven fordrade, att det blefve en sham-fight, en Ladugårdsgärdes-manöver. Men hvarje enskild del af millionen sade, att det var en dårskap, att manskapet ej ännu var nog öfvadt, att det skulle råka i oordning och isynnerhet att det skulle skjuta på hvarandra med laddstakar och småsten. Köpmännen i City fördömde denna nya utmaning mot Frankrike, qväkare och fredsvänner harmades öfver att man skulle ge folkets krigiska anda ny näring; menniskovänner i allmänhet beklagade, att man skulle leka med menniskors lif och lemmar. Så talade de exskilde intill lördagseftermiddazza Kl. 6; kl. 7 var millionen eller en god del deraf på platsen. Söder om London framlöpa genom Surry och Kent flera nästan parallela höjdsträckor. På en af dessa höjder står Sydenham-palatset; öster ut derifrån öfvergå några af höjderna till en kuperad, böljande terräng med fält, skogar, bäckar och otaliga landtställen eller cottages. En betydlig sträcka här, som tillhör ett par privatpersoner, hrr Strode och Dent, hade blifvit upplåten åt de frivilliga till stridsplats. Inalles voro säkerligen 7000 londonska frivilliga samlade, mest infanteri och artilleri, fördelade i två divisioner, af hvilka den ena föreställde enifiendtlig styrka, som kom söder ifrån, från Kanalen, och ville marschera antingen mot Londoneller arsenalen i Woolwich; den andra, svagare, måste draga sig tillbaka, för att upphinna den britiska hufstyrkan, och det gällde att under reträtten komma i besittning af Campden Hillj och från denna höjd hejda fienden. De frivilliges värsta fiender under den hårdnackade Btriden voro de fredliga Londonboerna, hvilka, trots den ridande polisen, störtade fram öfverallt, der elden var hetast, samt slutligen, da mörkret inbröt och elden från Enfieldgevär och kanoner blodröd blixtrade fram genom kratröken, blefvo betagna af en entusiasm, i hvilken myckenheten af dryckesvaror hade lika stor andel som krutrök, stridslarm, hurrarop och skjutning. De finaste damer läto köra sig fram midtitumultet, hoppade ur vagnarne, sprungo igenom busksnåren och ropade till de frivillige: At them! At them! (Framåt! Gå på!) eller: Well done, volunteers! Cheer! Cheer! (Bravo, frivillige! Hurra, hurra !), och när horn och trummor kallade en kämpande kår tillbaka, så att det såg ut, som om den blifvit slagen, ville damerna hvarken erkänna öfverste Hickss eller viscount Ranelaghs order och dispositioner, utan ropade: Shame! Shame! Med blossande harm, likasom om de nu af sina landsmän öfverlemnades åt zuaver och turcos! Hos de engelska fruntimren blandar sig verkligen en besynnerlig känsla i patriotismen, då en fransk invasion kommer på tal. Man låter ord undfalla sig, likasom om man från andra sidan Kanalen skulle komma tj blott för att tagaEnglands rikedomar, utan särskildt dess qvinnor, och den väntade eler möjliga kampen förefaller derföre många sinnen såsom en strid om allt hvad som är heligt och rent, mot det orena i skapelsen. Fruntimren sömma ej blott fanor åt de frivilliga bataljonerna, utan från dem har förslag äfven utgått, att kadettskolor skola bildas, att alla engelska gossar skola få en militäruppfostran. — Uppe i glaspalatsets trädgård hålles i dessa dagar ået stora bågskjutningssällskapets an