iielser UI OMerraLtelso. BLANDADE ÄMNEN. — Dagbladet innehöll i går ett synbarligen från polisen utgånget beriktigande af de upp: gifter tidningarna meddelat, angående åtskilliga våldsamheter och rån, som under de sista tiderna skola ha blifvit föröfvade inom huf: vudstaden och i dess grannskap Som artikeln slutar med en anhållan till de-andra bladen att gifva vidare spridning åt det hufvudsakligaste af de sålunda från polisens sida meddelade upplysningarna, göra vi oss ett nöje af att underrätta våra läsare. derom att upplysningarna dels gå derpå ut att polisen om den ena saken ingenting hört och med den andra ingenting haft att skaffa?. Huru pass öppen och ärlig den ifrågavarande förklaringen är, finner man för öfrigt dera att författaren vill inbilla oss att namnet ?N. J. Ekdabl? under en artikel i Aftonbladet för i onsdags icke tillhör den man, som med så mycken heder bär detsamma. — Vid Jenny Linds afresa från Upsala, der bon för några dagar sedan var på besök, följdes hon ett stycke på vägen af den dubbelqvartett, ?så god som studentsången. under högsommaren kunde erbjuda?, hvilken under hennes vistande i Upsala hade uppvaktat henne med serenad; ochhvars medlemmar gjorde dengungande färd, i en båt, hvilken drogs i släptåg af ångfartyget; men i afskedsstunden, då hela sängarskaran rusade till fören af båten för att uppstämma sitt farväl farväl?, hände sig att båten fylldes af vatten och kantrade. Våra sångare blefvo dock ej ängsliga för det, utan kastade sig mycket behändigt upp -på kölen och ridande grensle öfver densamma fortsatte de sin repris: Helsning vi sända från tonernas verld?, åce. En af dem — måhända sjelfva sånganföraren — stannade dock qvar i vattnet och bragte den firade sångerskan sin hyllning medelst verkställande al den ena djerfva dykningen efter den andra. besvarande fru Goldschmidts synbara ångest för hans lif med sångens ord: Kanske fäller hon en saknadens tår? — tills, på hemställan Af sångens bekymrade föremål, kaptenen på ingbåten slutligen satte sin ropare för munnen och förklarade att om herr våghalsen icke genast lagade sig upp skulle man sätta ma skinen i gång, ochlåta honom stanna. qvar der han var. Detta hjelpte, och sedan der.ska sångarne sjungit sitt stycke till slut och uppstämt ett niofaldigt hurrarop. för Jenny. lösgjorde de sin båt från ångfartyget och simmade i land med honom. . (Kapten Puff. — Höflighet i Kina. Vid en sammankomst mellan lord Elginssekreterare och en kinesisk mandarin af hög rang utbytte tolken och kinesen följande artighetsbetygelser. Tolken: Hans excellens har i lång tid med längtan motsett denna dag. Kinesen: Jag möter honom nu såsom en gammal vän oeh spörjer honom om hans hedervärda ålder. Tolken: Hans excellens har utan nytta lefvat i — år (troligtvis för det att han ej sett kinesen förr). Kinesen: Hans excellens öron äro långa och vittna om stor dugtighet. Tolken: Ack, han är ovärdig denna kompliment. Kincsen: I hafven haft en besvärlig dag. Tolken: Vi förtjena det. Kinesen: Jag hyser säkert hopp om, att ert högaktade helsotillstånd är godt. Tolken: I förtröstan på ert lyckobådande yttrande är h. excellens helsa ännu .god. Den store kejsaren öfver er högaktade nation, befinner han sig väl? Kinesen: Han befinner sig väl. : Den stora suveränen öfver er högaktade nation, befinner hon sig väl. Tolken: Hon befinner sig väl. Besmitta ännu de besvärliga plågorna (rebellerna) ert land? Kinesen: Insekterna utrotas hastigt o. s. v. — Då man derpå gick till bords, uppmanade värden sina gäster att taga af sig hattarne, hvarpå man svarade: Vi tppföra oss på ett skamligt och förnärmande sätt, tillgif vår förbrytelsen; på detta sätt gör man sin ursäkt, för det att man sätter sig barhufvad. Kort derefter yttrade mandarinen till en af gästerna, att han torde vara glad att få se den berömda staden Soochow, hvarpå denne försäkrade, att det enda, som förtjenade ses, vär han, Chaow. När man skulle gå, ville värden följa gästerna ut till deras bärstolar. Stanna, blif för all del qvar der ni är, vi äro ovärdiga härtill, lät det från de gående. Hvad är detta för tal? genmäler han. -Vi äro sannerligen ovärdiga dertill, upprepas det. I äreni mitt hus., säger han. Derpå följer han dem ut under ständigt beklagande af de bortgående öfver besväret för honom, till dess han slutligen, då gästerna befinna sig i bärstolarne, motsträfvigt samtycker till att gå in igen, medan han dock oafbrutet fortfar att göra den ena ursäkten efter den andra, för det han är nog oårtig att lemna demy till och med sedan de kommit upp 1 bärstolarne. s———LLLL va