med låg, men klar och tydlig stämma, under det hon sträckte. sin friska arm åt samma håll. Alla tre! Guldlockiga gossar, sköna som englar! Alla döda genom gift!s ennhes arm sjönk ned, bennes ögon slötos åter i en slummer. Mr Ravenscroft ryste häftigt tillv och vacklade ut ur rummet med osäkra steg utan att säga ett enda ord. Mrs Sweetman var alldeles förlamad af fasa, Hon trodde fullt och fast att Constance hade sett de tre mördade barnens vålnader (hon glömde den enda förnuftiga förklaringen, att synen blott var en fantasi af en febersjuk bjerna); och ehuru hon. visste att dessa oskyldiga själar ej skulle kunnå göra något ondt, så var dock hennes fruktan för att komma i beröring med sådane öfvernaturliga gäster så stor, att Hon sjönk ned på sina knän, gömde sitt ansigte emot sängkläderna och bad högt. Hon s ratt upp vid det att någon rörde vid Hennes axel. Hon såg sig om, nästan beredd på att få skåda tre ungdomliga gestalter i snöhvita kläder, men der stod endast en och den var svartkädd. j Olivier! utropade hon, i det hon steg upp från sin knäböjande ställning, ännu skälfvande som ett asplöf. Ack köraste, hvad ni skrämde mig Ni är nog förskrä sd redan förut, mrs Sweetmann, svarade han med sakta röst. Hur är det? Har ni sett dem ? . Nej, himlen vare lof! Jag har det ej., svarade hon; men hon såg dem. Hon såde att te stodo der, nedanför sängen, vid vår nådige herres sida. Och då rusade han utigen, som om han förlorat sitt förnuft. i Intet under i det, sade den gamle mannen med en säck. Stackars herre! Han är .visserligen oskyldig till något ohidt emot dem. Jag tviflar ingalunda på att hon såg dem: De kunna icke få någon ro