på rätta vägar. Skyddsoch läkemedel för den asiatiska koleran. Den förhärjande farsot, som nu i sju som: tar å rad hemsökt vår hutvudstad och de skördat så många offer, har under de sednare åren af ätskilliga vetenskapsmän i det södra Europa. gjorts till föremål för långa och trägna forskningar såväl i anatomiskt som fysiologisk hänseende. En bland dessa vetenskapsmän. doktor Socrati Cadet, professor i fysiologien vid Sapienza-universitetet i Rom, har under en följd af år sysselsatt sig med undersökningar om grunden såväl till koleran som gula febern och andra: pestartade sjukdomar samt botemedlet för dessa; och det är resultatet af dessa undersökningar, som vi här anse oss böra meddela svenska allmänheten. Man har längesedan, äfven hos oss, kommit till den erfarenheten, att hvarje spärrningsåtgärd emot ifrågavarande farsot visat sig illusorisk. Men — yttrar professor Cadet — om det någonsin var en tid, då ett grundligt studium af epidemiska sjukdomars natur visat sig vara af behofvet påkalladt, en tid då det blef gifvet åt vetenskapen ett så mäktigt forsknigsmedel som våra dagars mikroskop, hvarigenom orsakerna till de inre jäsningsprocesgerna blifva oss uppenbara, så är det väl den närvarande, då hafven sammanbindas med kanaler och då handelsvaror, fortskaffade med otrolig hastighet medelst ångkraft öfver haf och land, på samma gång de sprida civilisationens välgerningar och lyx, tillika ha till följd att göra de farsoter, som fordom inskränktes inom vissa bestämda gränser, universella och permanenta. . Redan förut hade en annan italiensk lärd, Giulio Sandri i sin Guida allo Studio de contagi e simili morbi specifici visat, huru ingenting hindrar, att de smittosamma sjukdomar alstrande frön (germi) med bibehållande af sin fulla integritet intränga i organiska kroppar, samt att det t. ex. är det s. k. skabbdjuret, som åstadkommer sjukdomen, icke tvärtom m, m. Hr Cadet har nu vidtagit der Sandri stannat och efter mångåriga anatomiska och mikroskopiska undersökningar kommit till det fesultat, att icke blott koleran, utan äfven tyfus, gula febern och pesten ha sin grund uti massor af vissa små, för det obeväpnade ögat omärkliga djur, s. k. parasiter. Han har med en samvetsgrann utförlighet och en hög grad af konstfärdighet sjelf aftecknat dessa märkliga djurbildningar, som inom de i koleran aflidnas kroppar visa sig i den rikaste mångfald af skiftomgar; och han har — hvad för menskligheten här är det vigtigaste — utfunnit ett högst enkelt, af blott mercur och svafvel sammansatt medel, Etiope minerale, som ögonblickligen dödar berörde parasiter och derigenom häfver sjukdomen, äfven i de fall då denna hunnit sitt svåraste stadium. Vi ha sjelfva varit i tillfälle att taga kännedom icke blott af ofvannämnda intressanta teckningar, utan ock af en mängd rapporter från läkare i olika delar af landet, alla vitsordande läkemedlets osvikliga och för dem sjelfva förvånande verkan. I en skrift, som prof. Cadet 1855 insände till franska vetenskapsakademien, antydde han tillfälligtvis, att gula febern kunde betraktas såsom alstrad af parasiter. I April månad följande året tillade han, att etiope mercuriale skulle med all sannolikbet kunna höfva såväl nämnde sjukdom som pesten, då medlet användes i pulveriserad form för invärtes bruk, utvärtes i form af pomada. Kort derefter fann han i samma akademis Comptes Bendus, att doktor Beauperthuy, professor i anatomien vid universitetet i Caracas, upptäckt medelst mikroskop i de i gula febern aflidnas magar likartade märkliga vildningar, och föreslog i följd bäraf i ett numera till trycket befordradt bref till bemälde vetenskapsman etiope minerale såsom botemedel. I Italien, der gula febern aldrig visar sig, användes medlet emot koleran af hr Cadet och flera andra läkare, så lunda, att man åt fullväxta deraf gaf 12—30 gran 1 pulveriserad form och på en gång, samt en annan lika stor dosis i händelse de ej fått behålla den första. Detta läkemedel, sammansatt af antiparasitiska elementer af en förvånande verksamhet, är tillika så oskyldigt, att man utan betänkande kan ordinera det för små barn. Det irriterar icke det ringaste salivkörtlarne, såsom fallet är med mercurialerna; en egenskap hos etiope minerale, som redan af 17:de seklets lärda anmärkts. Det verkar ej purgerande, är lätt att bereda, förskämmes ej som åtskilliga andra, kan transporteras utan någon olägenhet samt är föga kostsamt. Det bar med framgång användts såsom skyddsmedel under koleratiden i Rom och såsom läkemedel vid de diarrer, som föregå och åtfölja denna farsot. Alla de, som under sjukdomen dagligen intogo 2 gran etiope, blefvo bevarade från sjukdomen: Vi ha här endast i största korthet kunnat redogöra för denna intressanta upptäckt. At dem, som derom önska taga närmare kännedom, äro vi i tillfälle att meddela utförligare upplysningar. RIKSDAGEN.