nad at TT rer ER Re NE nad ur Paris. När ungrarne hade slagit österrikarne, visade han Kossuth i bengalisk eld: och när Österrike hade med ryssarnes och Görgeys benägna hjelp besegrat Ungern, lät han Haynau triumferande hänga magyarer. Opartisk som historien sjelf, lät han hvar djefvul regera sin tido. Nikolaus och Napoleon; Todtleben och Pelissier; Mac Mahor Joch Schlick; Garibaldi och Urbån — alla fingo hos honom , leben und leben lassen, så länge som publiken ville. Sjelf blef han under detta en storhet, som i sin väg blott hade .en like, en medtäflare, parisaren ÅT Desjeans. Unger det direktör Renz i Berlin och Jandra tyska hufvudstäder spelade historia, beslöt en vacker dam af hans slägt, Catherine Å Renz, . att göra historia. Kejsar Frans Josef Thade fått se henne. Att se henne och falla var ett. och samma för den unge monarken. Hon fogade sig i ödet att vara kejsarinna till venster en tid; och van att styra kraftfullare undersåter, tog hon snart tömmarne öfver hans kejserliga majestät. Under denna tid inföll det italienska kriget. Napoleon, närvarande på krigsteatern, slog gång efter annan Frans Josef, som icke var närvarande. Den vackra Catherine harmades. Hon blef frestad, som tyckan och qvinnorna alltid; att öfvergifva den besegrade för segraren. Men å anira sidan bevekte henne medlidandets sköna känsla att gifva den stackars Frans Josef goda råd. Res sjelf till Italien, ers majestätl sade hon. Gå som edra tappra förfäder sjelf i spetsen för edra trupper. Er motståndare är ju mycket äldre än ni. Jag skall följa er. Jäg bar varit med i många bataljer i cirquen, I, och jag skall nog kunna leda en i verkligheten. Kejsaren reste. Han ville skynda att vinna lagrar för att negläggdem inför den sköna Catherines fötter. Han kom i stället hem med ris, som han !ått vid Solferino. Der har ni anledningen till italienska fälttågets slut, till Lombardiets införlifvande med Piemont, till Savoyens annexion med Frankrike, och till ett italienskt rikes förestående uppkotast. Denna anledning var dock — medgif det— något förmer än ett glas vat-I ten, som enligt Seribe föranledde ett annat kapitel i verldshistorien. Vi ha berättat denna på Kontinenten allmänt gängse anekdot-om Catherine Renz, bara för att få anledning upplysa; att denna Catherine Renz icke lärer vara densamma som den Catherine Renz, som i dessa dagar föranledt så många telegrafdepegecher emellan Köpenhamn och Kristiania, så många artiklar i alla tidningar och så mycket prat från Eidern till. Hammerfest, från Ystad till Haparanda. Den historiska och kejserliga Catherine lärer varit direktör Renzs dotter; den romantiska och dygdige Ca:herine eller Kätehen Renz är hans brorsdotter. Vi komma nu till denna brorsdotters, Käthchens, lyckliga flykt ur den härdhbjertade onkelhs bojor in i bymens ljufva band och akrobaten Godefroys öppna famn. Direktör Renz hade upptagit benne som barn från hennes fattige fader. Han, hade sörjt för hennes uppfostran, han hade hållit henne i en Wienerpension, som ban ansåg för non plus ultra, han hade låtit benne lära dansa, spela, sjunga — men framför allt rida, och hon: Kade isynnerhet i sistnämnde konst öfverträffat alla hans förboppningar. Icke just för att på hennes utmärkta skicklighet i der vägen, på hennes graciösa dans på sadeln, på hennes förtjusande avcsigte och figur förtjena penningar, utan bara för att lita henne fira glada triumfer och njuta af allmänhetens entusiastiskabifall hade han låtit benne under de tre sista åren nästan dagligen uppträda i bans cirkus. Hans oegennytta härvidlag ådagalägges till fullo deraf att han gaf henne allting fritt i sitt bus och dertill 500 francs i månaden, och det var icke. för sin trygghet utan blott för att för längre tid försäkra henne om dessa fördelar, som han med hennes fader afslöt en längre tids kontrakt om flickan. Denna sommar har direktör Renz spelat i Köpenhamn, och Käthehen har der vunnit samma stormande bifall som. på alla andra ställen. Men, stackars flicka, hon har icke vöjt sig med det allmännä bifallet, utan hon har visat sig sätta ännu mera värde på det enskildta af hr Louis Godefroy. Det fanns bland hr Renzs trupp ett par bröder med ådetta tillnamn, skickliga, vackra — förmodligen —, liberala, älskvärda; till nationen voro de judar. ir Louis Godefroy till fots blef kär i Kätbchen tilll bäst, liksom hon i bonom: De svuro hvarandra dyra eder att älska hvarandra i nöd och last, de kuttrade söm två dufvor i cirkep och mellan kulisserna; de trolofvade sig med hvarandra på fullt allvar. Det var en kärlek, sådan man finner ofta af lika djup och sanning inom manågens brädväggar som i marmorpalatset och bondkojan. Men denna kärlek, så ljut för de båda älskande, förekom deras direktör olycklig och oläglig. Som farbroder önskade han ett bättre parti åt sin brorsdotter än ett giftermål med den flyktige och slösaktige akrobaten, för hvilken penningar aldrig lära räckt; som manggedirektör önskade han att Kätbehen icke skulle göra något parti allsj utan stanna qvar vid hävs trupp såsom dess prima donna och förnämsta lockelse. Han gjorde derföre allt hvad som stod i hans makt föratt skiljadeälskarde. Sättet: förmaningarna, förebråelserna, trakasserierna, förföljelserna, lemna vi åt den teåtervane läsaren att sjelf måla för sin inbillning, När inga andra medel bjelpte, afskedade han bröderna Godefroy från sim trupp och utbetalade åt dem ett temligen betydande vite för kontraktsbrottet. Vid samma tid befann sig i Köpenvbamr ller kom med: äfsigt dit en välgörande fö i manlig gestalg, direktör Alexander Heartkofl. au för tiden artistisk direktör? vid Klingenbergs förlustelseetablissemang utanför Kristiania, förr i tider ganska bekant här i Stocknolmt för många förevisvingar. som han här -tått i spetsen för, och mest bekant för att han var den. som för cirka 10 år sedan hit