allrabasta vilja från så val hamnkaptenens sida, som från major Remmers.. Deremot har ?Thor? utan ringasterisk kunnat lägga till vid bryggan i Landskrona; en Landskronabo har försäkrat mig, att den skulle kunnat göra det, om den varit till och med tre gånger så djupgående. Jag tror det utan svårighet. Under den timma det kungliga herrskapet uppehöll sig hos borgmästaren Ödmansson, stod hela gatan utanför uppfylld af medborgare och medborgarinnor, uppfångande med lojala blickar hvarje skymt af de kungliga gästerna, än H. M:t konungen, trädande när: mare ett fönster med ett glas ganska europeisk champagne i handen, än H. M:t drottningen, visande sig med några tropiskas körsbär på en kinesisk porslinstallrik, För dem, hvilka nödvändigt skulle upp i borgmästarehotellet, var det ett verkligt Herkulesarbete att tränga sig igenom; jag såg min gamle ärade gynnare biskop Thomander (hvilken, äfvensom jag med flera, begifvit sig denna dag från Ramlösa till Landskrona) länge och väl förgäfves anstränga sig för att med sina breda skuldror bana sig väg genom den tätt sammanpackade mängden: slutligen måste hän öfvergifva försöket, ehuru ban uppenbarligen hade någonting vigtigt att säga H: M:t konungen före dess afresa; en vitter Esculapii son tog då hand om den adertonde akademikern, förse honom till sidan om ett gathörn och ledde honom med säker lokalkänvedom den teologiska vägen upp i huset, der vi till vår stora fägnadsnart sågo biskopen i ett fönster, stadd i ett särdeles förtroligt samtal med konungen. När Thomander väl var uppe i trappan, skall han med sin vanliga skämtsamma blick litet utom målet hafva yttrat till sin ledsagare: Vi träffas kanske shart åter i trängseln på — parnassen; kan jag då vara till någon liten återtjenst, så — der känner jag vägen förbi — skam till sägandes — sopbögaärne.n H. Mets resa lär ha gått förträffligt. Den ena dags -morgonen, ver konungen ännu på Beckaskog, roande sig med detta landtliga kägelspel, som vid ett visst tillfälle skall hafva choquerat en viss prelatensisk ömtåligbet; nästnästa dags morgon: var han redan lyckligt och väl i — Norges hufvudstad. För egen del befinner jag mig åter, ?procul negotiis, utanför politiken, konungavisiter och I norska frågan, här mellan Ramlösas susande lunder, och längtar alldeles icke härifrån. På backen utanför mr 17 befinner sig ett körsbärsträd. måhända det största i Skandinavien, ehuru ännu af ingen skald besjunget; i skuggan ai dess vidsträckta grenar lyssnar jag om aftnarna till den älskvärde filosofen Yngve Sahlin, eller hänger jag, som ett frossande bi, vid de vältaliga ord om konst och litteratur, hvarmed en annan Lundavän, estetiker ex professo, läskar min törstande själ. Deremellan dricka vi litet punsch, och befinna oss ej värre för det. Nya tillfälliga gäster hafva vi ännu i de sista dagarna haft flera och från ytterst olika håll och kanter af verlden. Jag bör särskildt nämna en af dessa. Egron Lundgren, vår, jag kan väl säga, europeiskt ryktbare målare, bar på resa från London till Stockholm fägnat mig med ett par dagars besök. Ni törde vid detta laget 1 er tur hafva honom hos er, i annat fall begår jag säkerligen ingen synnerlig indiskretion genom att förbereda er på hans ankomst. Det är nu tjugo år sedan denne vår genialiske landsman lemnade sitt fädernesland, hvilket sedan dess endast på långt afstånd haft att glädja sig åt hans framgångar och hans ära... Han har under detta tjugotal uppehållit sig en längre tid i Paris och Frankrike, en följd af år i Itålien, likaledes många l åratal i Spanien, derefter i England, sednast i Ostindien under kriget, derifrån han först för ett år sedan återkom till London. Det faller sig ganska naturligt, att han under alla desså scjourer och resor haft en hel hop mer och mindre sällsamma äfventyr, och han berättar gerna derom med en talang som cau1 geur?, hvilken i hög grad fängslar och roar. Ni känner utan tvifvel tillräckligt att E. Lundgren. är en konstnärlig personlighet af skäligen sällsynt slag. De små profbitar, man någon gång i Postoch Inrikes Tidningar sett af hans intima korrespondenser från olika främmande j länder, vittna tillräckligt om hans förmåga att f. jemte penseln äfven föra pennan, och jag är af den oförgripliga mening, att vår litteratur verkligen har god anledning till att vara svartsjuk på hela måleriet, in specie aquarellmåleriet, som så nästan uteslutande absorberat en man med denna kallelse för poetiskt-bumoristiskt skr.ftställeri. Med-ett ytterst lifligt observationssinne, med en öppen blick lika mycket för naturens skönheter som för det egerdomliga i situationer, icke minst det komiskt egendomliga, besitter han en öfverraskande lätthet att sätta sig in i tusen saker, för hvilka en artist vanligen är och förblifver totalt främmande, och hade han t. ex. icke gjort resan i Ostindien enkom som målare för att -samla studier till nya taflor och till detta galleri ef märkvärdiga portföljblad, hvilket nu i många månader bildat en exposition för sig i London och ådragit sig en så utomordentlig allmän uppmärksamhet, skulle ban lika gerna kunnat göra det som en ny Russell för Times, som etbnograf, som följetonist eller måhända som frivillig fältjägare. Tyvärr är det väl endast konversationen, som numera kan njuta godt af dessa hans rika erinringar och observatio-Å. ner af alla möjliga arter, dessa hans taflor i ord, fulla af humor eller romantik från Alhambras ruiner, Sevillas skumma gator, Ceylons kloster eller Indiens eländiga landtbyar, och jag vill göra er uppmärksam på att Kan dessutom snart åter försvinner från er hufvudstad för att återtaga sina penslar i detta rökiga London, som nu blifvit bans andra fädernestad; subskribera emellertid några tusen pund sterling och förmå honom, om ni kan, att å la Russell kålla en serie fria föredrag för er i Delacroix salong! — jag garanterar att ni sällan. eller aldrig bar varit i tillfälle att höra något intressantare och mera verkligen pikant. å Jag tror alldeles icke, — vare detta genast tillavdt! — aft han låter beveka sio härtill.