började åter sin gamla öfning att smyga sig app till svärmodrens ansigte. Constance ansåg det ej vara lämpligt att yttra någonting i ett så ömtåligt fall tiil mr Ravenscroft, men hon kände sig öfvertygad, att hon skulle kunna göra mer, för att återställa detta olyckliga fruntimmers förnuft, än den befallande och ovänliga sköterskan. Medan hon följde husets egare genom en af de långa gångar, som vi redan nämnt, vände han sig hastigt om och sade: Ni får ej blifva rädd, miss Carrolton, vid åsynen af er lärjunge; jag beredde er påx; tillade han med ett uttryck af förlägenhet, ehuru :han bjöd till att tala obesväradt, att hans uppfostran blifvit förskräckligt försummad. : Är han... är han... sjuk... till sitt förstånd ? frågade hon litet skrämd, snarare igenom mr Ravenscrofts sätt än hans ord. Nej... nej; tokig är han ej, svarade mr Ravenscroft, ehuru bans lynne emellanåt är mycket våldsamt. Han är endast något äldre och mycket större till växten än gossar vanligen pläga vara, då de ställas under ett fruntimmers tillsyn och undervisning. Men hvarföre då icke antaga en lärare åt honom ? frågade Constance. Jag har försökt, men det lyckades ejp, svarade mr Ravenscroft. Han tål icke en befallande tillsägelse, men låter lätt leda sig, isynnerhet af musikens makt — ja, detta är den herrskande känslan i hans själ. Ni kan få honom att göra allt hvad ni önskar med tonernas tillhjelp, och det skulle vara svårt,, tillade han och försökte att skratta, att finna en höglärd magister, som både kunde och ville blanda musik och matematik så väl tillsammans, att lärjungen omedvetet skulle taga emot det senare på samma gång som han begärligt sväljde det förra, alldeles, som då ni