sueronneres svarigneter, och till sist sade nan, att det bästa hr Leymarie kunde göra vore att tala vid ministern personligen. Den stackars hr Leymarie lomade ut från statsrådets kabinett ytterst missmodig och ej längre så säker på, som han förut varit, att det tillstånd han sökte blott var en formalitet. Några dagar derefter erhöll han företräde hos inrikesministern. Jaså, hm, hr Leymarie, ni vill grundlägga en oppositionstidning ? Ministern kastade sig käckt midt på knuten i frågan. Tilltalet var ej särdeles uppmuntrande, men de intressen, som stodo på spel,. voro stora, och hr Leymarie svarade således, att allt hvad han och hans vänner ville var att med oberoende granska regeringens handlingar, men om ministern trodde; att de hade förtal eller ens systematiskt klander i sinnet, så hade han deruti, helt och hållet misstagit sig. Det är alldeles omöjligt att föreställa sig, att den scen, som nu följde, kunde ha förefallit annorstädes än på teatern. Den skulle vara en klyftig teaterförfattare, som kunnat uttänka hr Billaults svar. Hr Leymarie, jag medger, att det är en billig begäran af er att få utöfva den rätt, som tillkommer hvarje medborgare, att genom pressens kanaler uttrycka edra tankar i politiska ämnen. Men men — men jag såsom minister, af statens öfverhufvud ombetrodd att vaka öfver att administrationen ej oroas, har rättighet att hålla mig på defensiven mot hvarje opposition, som kunde sätta henne i förlägenhet. Detta innebar, rent ut taladt: hvilka garantier kan hr Leymarie erbjuda, att Courrier de Paris under hans ledning ej skall sätta regeringen i förlägenhet? Om denna punkt gjordes klar, skulle. det ej bli synnerligt svårt att få det erforderliga tillståndet. Fortsättande detta tema, började hr Billault att utveckla sina läror beträffandepersoner, som ansågos företrädesvis farliga i allt som rörde pressen. Ju aktningsvärdare personerna, desto farligare vore de; ju mera sansad tidningen var, desto större anledning var det att antaga, att den skulle bli administrationen och statens öfverhufvud till besvär. De män, som behöfvas, äro antingen utgifvare och författare med känd tillgifvenhet för regeringen, eller också hetsiga skriblerer, utan vare sig karakter, talang eller samhällsställning, hvilka endast kunna bringa hvarje sak i misskredit, som smutsas af deras advokatyrer. Resultatet af företrädet blef, att hr Billault ansåg saken vara af tillräcklig vigt för att underställas kabinettets bepröfvande, och hr Leymarie måste derföre vänta. Några dagar derefter erhöll han följande korta och kraftiga epistel, hvilken går så rakt på saken, att hvarje försök att återgifva hufvudsumman deraf endast skulle medtaga större utrymme. t Paris den 28 Dee. 1859. Min herre! Enligt första artikeln i det organiska pressdekretet af den 17 Febr. 1852 inlemnade ni till mig den 16 dennes en ansökan om tillåtelse att vara egare, redaktör och utgifvare af Courrier de Paris. Jag har äran underrätta er, att denna ansökan ej kan beviljas. , Mottag etc. Billault, inrikes minister. Detta blef således slutet på saken, så vidt br Leymarie beträffar. Han hade betalt ut sina penningar, men tilläts ej komma i åtnjutande af den egendom, han hade köpt för dem, på det ej hans vänners och delegarnes i företaget kända sans skulle sätta regeringen i förlägenhet. Affären var dock ej alldeles slut, ty grefve dHaussonville, som var delegare i företaget, beslöt försöka, hvad han kunde vinna genom ett samtal med hr de la Gueronnigre. Han beslöt behandla saken endast såsom en fråga om egendom. Hade ej hr Gugrard, den fordne sgaren, obestridligen haft rättighet att sälja en tillbörighet, på hvilken han årligen förlorade mellan 40,000 och 50,000 francs? Hr Leymarie hade köpt denna hans egendom; hade han ej obestridlig rättighet att göra ett dylikt köp? Hade inrikes ministern rättighet att omintetgöra ett dylikt kontrakt parter emellan och göra det kraftlöst genom ett godtyckligt maktspråk, och utan att åtminstone i sitt offigiella bref uppgifva någon orsak? Hr YHaussonville trodde, att detta var en sak, som helt enkelt kunde dragas inför landets domstolar, och han kunde ej föreställa sig annat, än att det skulle förorsaka större skandal in någon blott och bar proeås i och för en öfverträdelse af lagarne rörande tillsynen öfver pressen. Saken kunde verkligen instämnas till domstol, och det finnes ännu tillräckig fribet qvar i Frankrike för att göra en dylik rättegång något farlig för dem, som vilja påstå, att undersåternas egendom är beroende af styrelsens godtfinnande. Hr de la Gueronnigre ville ej höra på det örat, utan fortfor med sjn trall om garantier. Hvad regeringen oehöfde innan hon gaf inflytelserika personer rättighet att tala till allmänheten och kritisera hennes handlingar, var garanti att deas granskning skulle bli vänlig mot regeringen och lifvas af känslan af moderation. Härefter tyckes hr dHaussonville, som märkte itt statsrådet helt simpelt fällde ett utslag, som ej kunde rubbas, ha ansett tillfället passande att uttala sitt hjertas tankar om regeringen och de maktmissbruk, hvartill hon gjort sig skyldig. Är det väl nödvändigt att in extenso aftrycka ett yttrande, som började med orden: Tillåt mig erinra er, hr statsråd, att år 1852 etc., ochslöt med: Får jag räkna på, att ni för inrikes ministern relogör för detta samtal? Hr de la Gueronnigre åtog sig detta. Hr dHaussonville lät lerpå förstå, att om inrikes ministern önskade se honom, skulle han ha den äran att