2 URgerk RIBRAS UIVET Itt UNUULE UTSATT Igen afhvetet, men å andra sidan har utmärk I vacker vara derifrån kommit till Stettin. ) Från Ryssland ha vi ej kunnat finna någor Jårsväxtberättelse, men de låga noteringarne och bristen på spekulationslust synas gifva vic I handen att äfven der utsigterna äro goda. Från hela norra hälften af Förenta Staternc läro underrättelserna högst gynnsamma, och hvetet kommer, enligt en Newyorkstidning fö! Iden 10 dennes, att lemna betydligt högre Jafkastning än de sednare medeimåttiga åren Majs, korn och hafra stå lika lofvande. Yttranderätten i Frankrike. Huru det för närvarande står till med den rätt att yttra sig i politiska ämnen och gran: ska regeringsåtgärder, hvilken enligt de napoleoniska skribenternas försäkran skulle finnas uti det kejserliga Frankrike, derom kan dömas af följande pikanta framställning i T:mes: Beaumarchais borde stiga upp ur sin graf, för att för en stund betrakta det sätt; hvarpå pressen nu behandlas i Paris. Hans egna små svårigheter förr i Verlden hade göra med teatern, men de voro ett lappri mot hvad de olyeklige egarne, gerants, och utgifvarne af franska tidningar ha att kämpa med i vår tid. Om Beaumarchais och hans aktörer iakttogo en religiös tystnad i religiösa ämnen och en politisk tystnad i politiska saker; om de icke på något sätt alluderade på konungen eller regeringen, eller på någon vidhofvet väl anskrifven rtiginnas knäracka; om de lemnade litteratv : i ro och undveko finanserna såsom pesten; m de aldrig med ett ord nämnde utländska regeringar och framför allt icke sade något om operan, så voro de temligen säkra, Nåväl, den moderne franske tidningsskrifvarens lott är långt värre än så. Tiger han, tillräknas det honom lika mycket såsom ett brott, som om han talar. Om en af verldens store lemnar skådeplatsen för sina jordiska vedermödor, måste tidningsskrifvaren vara redo att strö hela lundar af cypresser på hans förtidiga graf. Det duger ej för honom attupprepa refrängen: Demi-bouquet dimmortelles, un sou, un sou Han skall ej sucka, utan storsnyfta. Ej en anständig sorgdrägt, utan säck och aska skall han ikläda sig, om han ej vill komma på varningarnes, område. Att förklara huru det kan gå så långt, det kan ge en menniska icke litet hufvudbry, sedan man nu nyligen fått upplysning om de små förberedande åtgärder, som erfordras, innan någon i Paris fillåtes bli egare eller utgifvare af en tidning. Det är lätt att förstå, att om en person är känd för att vara en litterär eller politisk eldbrand, ingen regering, fotad på samma grundsatser, som utmärka den kejserliga rågimen i Frankrike, kan vara synnerligen belåtenmed att se honom vara ledare för en inflytelserik tidning. Naturligtvis beror han, då varningssystemet är i full verksamhet, af regeringens godtfinoande, men regeringen inser dock, att ett flitigare upprepande af dylika våldsamma ingrepp i privat egendom icke synnerligen mycket öka hennes kredit eller säkerhet. Detta är temligen naturligt; men hvad skall man väl säga, då man finner, att en hederlig karakter och sansade åsigter i sjelfva verket äro en man till mehn och utgöra ett hinder för honom att erhålla tillåtelse att bli egare af en tidning? Detta är den nya lära, som predikas af en man, hvilken tyvärr bar makt att genomdrifva den — hr Billault. En oppositionstidning, som tages under armarne af ansedda män (des hommes considerables), hvilka, utan afseende på parti, med hvarandra förena erkända och med allmänhetens ynnest gynnade talanger, skulle just i och för sjelfva detta faktum förvärfva ett oroande inflytande. Ju mera en dylik tidning är konstitutionell, ju mera omsorgsfull den är att ej våldföra lagen, med ett ord, ju mera sansad den är, desto större skulle olägenheten bli., Detta är den nya lära, efter hvilken man väl sedan långt tillbaka handlat, men den man säkerligen aldrig uttryckt i ord, förrän br Billault förkunnat den formligen. Vi vilja gifva en praktisk belysning af förhållandet: Courrier de Paris utbjöds till salu. En viss hr Leymarie köpte den och önskade bli förvaltare af sin egen tillhörighet. Han ingaf ansökan om erforderligt tillstånd, men ehuru sådant beredvilligt lemnats, då han anböll om tillåtelse att vara redaktör för en mindre betydande tidning — Courrier du Dimanche — uppstodo deremot nu tvekan, betänkligheter och tidsutdrägt. Man gaf honom en vink om, att myndigheterna önskade antagliga garantier i vissa afseenden. Huru hade hr Leymarie fått penningar att köpa tidningen för? Rykten hade gått utomlands, att ett kapital a 360,000 rdr, ja till och med 720,000 rår blifvit subskriberadt, i ändamål att engagera oppositionspartiets utmärktaste författare. Monsieur -1le Conseiller dEtat tyckte ej om hela saken. Han ville se köpebrefvet, hvilket också genast underställdes bans granskning; men — nej; det fanns betänkligheter. Hr Leymarie lyckades slutligen erbålla ett sanatal medhr de la Gueronniere, och hela affären afbandlades grundligt. Ministern, departementschefen, hade icke utan bekymmer hört, att många genom sin samhällsställning, sin karakter och sin förmåga utmärkta män hade förenat sig om företaget — särskildt grefve dHaussonville; skulle det väl vara välbetänkt att anförtro ledningen af en tidning åt dylika händer? Det blef aldrig något slut på hr de la