på den gamla damens ansigte, och hennes drag fingo med detsamma ett sådant uttryck af fasa, att det syntes omöjligt att hon ej skulte skrika högt, men intet ljud trängde från hennes läppar, och den gamlas ögon, alltid? på sin vakt, upptäckte hastigt den forskande blicken och tvungo den vansinnigas ögon att åter sänka sig, endast för att snart ånyo begynna sin plågsamma vandring uppför den inbillade stegen. Då Constance nalkades denna besynnerliga grupp, steg mr Ravenscroft upp och Bade: Min mor, detta är miss Carrolton — Lady Clarissa Ravenscroft. Det gagnar till intetp, tillade han, vänd åt Constance, att iakttaga någon presentation med min olyckliga hustru, då hon är ur stånd att fatta någonting.. Aha! den nya guvernantersli sade den gamla ladyn med ett gäckande skratt; ni kan taga plats. Constance hade ej smak för ett ohöfligt sätt, men kunde dock vara undfallande för ålderdomens nycker; hon helsade således ödmjukt den åläriga damen och intog. den stol som ade blifvit satt bredvid det yngre fruntimret. Hon hade boppats att fåse gossen, som skulle blifva Hennes elev, och af hvars goda eller dåliga anlag hennes blifvande trefnad i så hög fa berorlde; men han syntes ej till och hon örjade sin glädjefattiga måltid. Vid det första ord hon talade, till svar på någon fråga af mr Ravenscroft vände hennes ranne hastigt på hufvudet och betraktade benne ifrigt. Men blicken återvände snart till Lady Clarissa Ravenscroft och ögonen började ånyo sitt enformiga arbete, Då Constance satt så; med den elaka, gamla qvinnan midt emot sig och den stackars vansinniga vid sin sida, så erinrade hon sig, med en känsla af deltagande, det bittra uttrycket i