än RA SA RN Så föll: för, skolefrågan, i sina bästa år, En man, hvars make knappast mer slagtarboden får O, vetande, hur dyra 088 dina segrar stå! Hvar !skall man kött nu mera till stek och söppa få? — tm Jenny Lind ooh herr Snarletown. Teaterföreståndaren Smarletown, som med sin resp. trupp drog omkring i Isancastershire och i köpingar oci byar uppslog sin af bräder hopslagna skådebana, de hän; mot en inträdesafgift af några skilling eller göt vor af potates, rofvor och surkål, inför de godmodiga småstadsboerna. och bönderna framsvettade: Hamlets eller Shylocks roll, — besagde bedersmar: såg sig en vacker dag år 1846. nödsakad atttil! sluta sitt åt sånggudinnorna helgade brädskjul, emedan den dyra tiden gjorde det omöjligt för honor att trots den mest ut.sökta och verkligen underbara repertoir locka publiken. in i sin lada. Han stod der nu så:som en afsatt konung, Öfvergif: ven af sitt eget hof. Hans konstnirssällskap var upplöst och hadö:skingrat sig åtalla väderstreck, och de enda, som blefvo honom trogna i hans nöd, vor hans 6 trasiga : ättlingar af båda könen, hvilka. på de mest olika tonarter skreko efter bröd Till Manchester ropade han, efter kort besin nande, med en storartad teatralisk åtbörd, — d spelar Gurly, min gamle vänoch yrkesbroder; hu. t skall säkert veta råd! Om några timmar kunna v vara der. Således, till Manchester! Med sin värda maka. under armen och 3 förhoppningsfulla plantor. vid hvartdera rockskörtet sam: en paraply — familjens enda. redbarhet — i högre handen, bar det nu med stormsteg af till den stors fabriksstaden. Men knappt. var målet hunnet förrän Snarletowns förhoppningar med ens försvunne likt såpbubblor. Hans vän Gurly hade med sitt sällskap redan fören vecka sedan iemnat Manchester Nu voro goda råd dyrav Utan att veta hvart hän, följde den lillarfamiljen menniskoströmmen, som böljade fram mot-jernbanan. — Hvad är på färdc här? frågade den beklämde: teaterdirektören, då han befann sig framför den väldiga jernbansgården Hvad betyder denna menniskömassa? Jenny Lind kommer!s ropade på en gång fier: röster, den svenska näktergalen! I Knappt hade dessa ord blifvit uttalade, förrän et ståtligt ekipage rullade fram; åtföljdt af en skars engelska gentlemän till häst och fot. I vagnen sat en blek flicka med blondt hår — Jenny; sången drottning. Med en rik skörd af lager och guld, ut görande vinsten från 3:ne konserter, var hon nu begrepp att återvända till London. I följd af der oerhördaträngseln, måste vagnen stanna framfö: jernbarnsrestaurationen; och :Snarletownska familje: stod blott några steg derifrån. Kära du, sadesfru Snarletownm till sin man, den na dam kunde hjelpa oss; om: hon ville. Det har du rätt i, svarade Snarletown och lade fingret snusförnuftigt på näsanvs :y i Skynda, tilltala Henne: Ögonblicken äro dyra! — återtog hustrun uppmuntrande: Välan ! sade teaterdiktören, att vara eller. icke vara, det är frågan. Han befriade nu sina rockskört från de efter hängsna plantornas tag, strök af sig hatten och nalkades under djupa bugningar vagnen. De kring stående trängde sig dervid närmare, höjde sig på tå och frågade hvandra med nyfiken oro hvad den lufsiga figuren möjligen kunde vilja. Men teaterdirektören upphof sin röst och talade på följande sätt: Tidehvarfvets :klart lysande:-stjerna, Polhymnias dotter! En af Thespis söner: står framför dig, lik en annan Lear, från alla sidor hotad af ödets åskor!Några stämmor ur hopen: Den: bilden haltar! Men utan att deraf bringas ur koncepterna fortfor han: Se här, höga sånggudinna, står min maka, fru Snarletown, och der mina 6 minderåriga barn, beröfvade hvarje utsigt att kunna tillfredsställa den upproriska magens fordringar. Räck en hjelpsam hand åt en djupt böjd konstnärsbroder, en olycklig teaterföreståndare. Ej jordisk metall begär jag ; endast der: himmelska metallen af er röst. Sjung blott en liten visa tör mig, och jag skall bli en lycklig man. .Bravo! bravo!s ropade de kringstående. Sjung! sjung ! och ropet utbredde sig bland menniskomassan Hvad är det han. säger? frågade Jenny Lind sin sällskapsdam, och: när denna ordagrannt öfversatt hans tal, log--hon och sade muntert: Der mannen skall hjelpas l N Vid dessa ord rätade sig Snarletown med spänstigheteu hos en:fjeder-och ropade med en stämma, som om han spelt Macbeth: Silentium, gentlemän! Gudinnan sjunger fu mig, John Snarletown — hon, den oupphinneliga: för mig, arme skådespelare !Plötsligt uppstod en ljudlös stillhet. Sångerskar reste sig från sin plats, helsade mängden ech börjad: sjunga den enkla engelska nationalsången Rule Bri tania. Då hon slutat första versen, utbröt en bifalls storm, som hotade att aldrig vilja upphöra. Mer .Snarletown, obekymrad om sångerskans lagerskörd, skördade i stället klingande mynt i rikt mått. aSen hit, mina herrar och damer! ropade han. i det han hastigt arbetade sig fram genom träng seln med hatten i hand, det är jag, som är ko sertgifvaren; jag anhåller om 6 pence af hvarj: åhörare, ett röfvarepris — icke sannt! — för enkonsert, der den svenska näktergalen låter sina him melska toner klinga ? Man skulle ha sett huru guldoch silfverstycken om -hvarandra flögo i luften och slogo ned iteaterdirektörens hatt. Med båda händerna stödjande bot ten på den bräckliga hattkulleri, vände han tillbak: till sångerskans vagn, just som hon slutade sången, Qvinnax, sade den glädjedruckne mannen till sin hälft — vedergälla den gudomligas ädelmod kunn: vi ej, men vi vilja och måste bevisa henne någor heder ... Jag har en lycklig id, — fortfor han, när sången ochj bifallsstormen upphört, vi skola undfägna henne såsom en drottning red mat och dryck Denna ideförbindelse må förlåtas den stackar: teaterdirektören, ; hvars inbillningskraft sedan länge endast hemtade sina ingifvelser från en tom mage. Englalika väsende,; med dessa ord vände han sig till sådgerskan — mina ögon fuktas af tacksam hetents tårar. Men nu måste ni stiga ur och följa oss till en restauration, der min Tom beställt en präktig måltid. Ni, som gifvit så många gästroller, får ej vägra att vara gäst vid en öfverlycklig teaterföreståndares bord. En kostlig plumpudding väntar er. Detta och min tacksamhet blifve lönen för er vackra handling., ; BSångerskan log: hjertligt, nickade farväl åt den originelle impressarion och fortsatte vägen till jernbanan. Och hopen ledsagade vagnen oeh sjöng jublande: Rule Britania. — Också en kurmetod, I en liten norsk stad rådde vid midsommartiden stor förskräckelse för att strömmen skulle öfversvämma, såsom det.hade skett på många andra. ställen;. En dag utspriddes rykte att en fördämning ofvanför staden hade sprungit. och man väntade således att; floden oförtöfvadt skulle rusa på. Både män, qvinnor och barn började då att fly. Bland andra var det en man som hade lega i neryfeber och ännu på morgonen icke hade kunnat stå på benen; nu deremot gaf förskräckelsen honom vingar så att han helt hastigt Sökte skydd ett godt